Priset på råolja (Brent) sjönk från "normala" 68 US-dollar per fat i slutet av 2019 till 14 US-dollar per fat i april 2020 när covid-19-pandemin spred sig över världen. Två år senare, i mars 2022, steg priset till 133 US-dollar per fat efter att Ryssland invaderat Ukraina. Nu sjunker priset igen på grund av växande farhågor om en recession i USA. Men priset kan stiga kraftigt om den kinesiska ekonomin återhämtar sig från den dvala som orsakats av dess nollcovidpolitik.

Vad kommer att hända härnäst och hur kan beslutsfattarna hålla ögonen på miljömässig hållbarhet i denna marknadsoro?

En anledning till att olje- och gaspriserna är så volatila är att den kortsiktiga efterfrågan på energi reagerar mycket snabbare på förändringar i tillväxten än på prisförändringar. Så när det sker en energichock kan det krävas en enorm prisförändring för att rensa marknaden.

Pandemin var den största av alla chocker, eftersom den medförde den största bestående förändringen av efterfrågan sedan andra världskriget. Före covid-19 låg den globala efterfrågan på olja på omkring 100 miljoner fat per dag, men nedstängningar (och rädsla) fick efterfrågan att sjunka till 75 miljoner fat per dag. Leverantörerna kunde inte gemensamt stänga av kranen tillräckligt snabbt; att bromsa en forsande oljekälla är ingen trivial uppgift. Den 20 april 2020 föll oljepriset kortvarigt till minus 37 US-dollar per fat, eftersom lagringsutrymmena blev överbelastade och leverantörerna försökte undvika dumpningsstraff.

Investeringarna i ny olje- och gasproduktion hade redan före pandemin varit svaga, delvis som svar på globala initiativ för att styra den ekonomiska utvecklingen bort från fossila bränslen. Världsbanken finansierar till exempel inte längre prospektering av fossila bränslen, inklusive projekt som rör naturgas – en relativt ren energikälla. Investeringar och bestämmelser på miljöområdet minskar olje- och gasprojektens tillgång till finansiering, vilket naturligtvis är poängen. Det är helt okej ifall beslutsfattarna har lagt fram en genomförbar övergångsplan för att minska beroendet av fossila bränslen, men detta har varit en utmaning, särskilt i USA och Asien.

Olja, kol och naturgas står fortfarande för 80 procent av den globala energikonsumtionen, andelen är ungefär densamma som i slutet av 2015 när klimatavtalet antogs i Paris. Politiker i Europa och nu även i USA, under president Joe Biden, har lovvärda ambitioner att påskynda utvecklingen av grön energi under detta årtionde. Men det fanns egentligen ingen plan för att hantera den V-formade återhämtning i efterfrågan på olja som följde på återhämtningen efter pandemin och än mindre de störningar i energiförsörjningen som orsakades av de västledda sanktionerna mot Ryssland.

Den ideala lösningen vore ett globalt koldioxidpris eller ett system för handel med koldioxidkrediter om en skatt visar sig vara omöjlig. I USA överväger dock den inflationsförföljda Bidenadministrationen på allvar att gå i motsatt riktning och har uppmanat kongressen att upphäva den federala bensinskatten i tre månader. Den nyligen tillkännagivna G7-planen att sätta ett tak för de ryska oljepriserna är vettig som en sanktion, men Ryssland säljer redan till Indien och Kina med kraftig rabatt, så det är osannolikt att detta kommer att ha någon större inverkan på det globala priset.

Nyligen använde Bidenadministrationen sina verkställande befogenheter för att hämma tillväxten av USA:s produktion av fossila bränslen. Nu förespråkar den en högre produktion från utländska leverantörer, även från dem – särskilt Saudiarabien – som den tidigare undvek på grund av brott mot mänskliga rättigheter. Tyvärr gör det inte mycket för miljön att vara dygdig genom att begränsa den amerikanska oljeproduktionen och samtidigt suga upp produktionen från andra länder. Europa hade åtminstone en till hälften sammanhängande plan tills kriget i Ukraina visade hur långt kontinenten – särskilt länder som Tyskland som har tagit bort kärnkraften ur ekvationen – är från att uppnå en övergång till ren energi.

Som med alla typer av innovation och investeringar kräver en stark tillväxt inom grön energi årtionden av konsekvent och stabil politik, som bidrar till att minska riskerna med de massiva långsiktiga kapitalinsatser som krävs. Och innan alternativa energikällor kan börja ersätta fossila bränslen i större utsträckning är det orealistiskt att tro att väljarna i de rika länderna kommer att återvälja ledare som låter energikostnaderna stiga över en natt.

Det är anmärkningsvärt att de demonstranter som framgångsrikt har pressat vissa universitet att frångå fossila bränslen inte verkar lobba lika hårt för att sänka uppvärmning och luftkonditionering. Energiomställningen måste göras, men den kommer inte att bli smärtfri. Det bästa sättet att uppmuntra producenters och konsumenters långsiktiga investeringar i grön energi är att ha ett högt pris på koldioxid. Jag förespråkar också en global koldioxidbank för att förse utvecklingsekonomier med finansiering och tekniskt stöd så att även de kan klara av övergången.

För tillfället verkar det troligt att olje- och gaspriserna förblir höga, trots rädslan för en recession i USA och Europa. När sommarsäsongen för bilkörning på norra halvklotet börjar och den kinesiska ekonomin eventuellt återhämtar sig från nollcovidpolitiken är det inte svårt att föreställa sig att energipriserna fortsätter att stiga, även om den amerikanska centralbanken Federal Reserves räntehöjningar kraftigt dämpar den amerikanska tillväxten.

På längre sikt ser energipriserna ut att fortsätta stiga om inte investeringarna ökar kraftigt, vilket verkar osannolikt med tanke på den nuvarande politiska inriktningen. Chockerna på utbudet och efterfrågan kommer sannolikt att fortsätta att störa energimarknaden och den globala ekonomin. De politiska beslutsfattarna kommer att behöva starka nerver för att hantera dem.

SKRIBENTEN

Kenneth Rogoff, tidigare chefekonom vid Internationella valutafonden, är professor i ekonomi och offentlig politik vid Harvard-universitetet i USA.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.