För knappt en vecka sedan inträffade ett tragiskt knivdåd på Gotland. Den namnkunniga psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren togs av daga. Naturligtvis fördömer även jag gärningen och beklagar sorgen till hennes närstående.

De första tankarna som slog mig, när jag i förra veckan tog del av denna nyhet, gick i följande banor:

Hade gärningspersonen några aversioner, dåliga erfarenheter eller rent ut sagt hat gentemot psykiatrin i Sverige? Det framkom senare under polisens presskonferens att så var fallet.

Som så ofta, när en känd person plötsligt avlider, föranleder det ett omfattande eftermäle i medierna. Kända och mindre kända offentliga personer bereds möjligheter att leverera omdömen och hågkomster om den bortgångne. Alltid positiva skildringar om vederbörandes storslagenhet, ambitioner och vilja att göra samhället bättre.

Jag känner inte till Ing-Marie Wieselgrens samtliga ståndpunkter i de frågor som rör psykiatri, spörsmålen som hon var involverad i som psykiatrisamordnare på SKR, Sveriges Kommuner och Regioner. Inte heller är jag bekant med gärningsmannens mer specifika historia och bakgrund.

Dödsfallet på Gotland, ett av Sveriges mest uppskattade semesterresemål, och att detta våldsdåd ägde rum under Almedalsveckan måste dock ses som en tydlig signal … Fler makthavare inom politik, förvaltning och psykiatri behöver ställa sig frågorna:

Vad är det för samhälle vi skapat och hur behjälpliga är verkligen psykiatriska sjukvårdsinsatser?

Listan kan göras lång för att belysa det sjuka samhälle som politiker och makthavare skapat samt de många bristerna inom den psykiatriska vårdsektorn. Här är några exempel:

Barn och ungdomar lider ofta – redan i skolåldern – på grund av stress och svårigheter att på ett naturligt sätt infria prestationskraven. Alltfler medicineras med tveksamma preparat som amfetamin mot alltmer ifrågasatta diagnoser som ADHD och andra så kallade funktionsnedsättningar. Även antidepressiva medel skrivs ut till barn, vilket är förbjudet i flera andra länder. Kanske är några få, enstaka barn behjälpta av medicinering men jag är övertygad om att samhället här lägger grunden för deras framtida missbruk och fortsatta dåliga mående.

Opiatberoende narkomaner har tagit livet av sig på grund av desperation och förtvivlan då de väntat på dröjande besked om metadonbehandling. Överdödlighet bland heroinister i Sverige är hårt kritiserad från internationella kretsar inom psykiatrin.

Rapporter om kränkningar i psykiatrin, olämpliga tvångsåtgärder och fel- eller helt onödig medicinering har avlöst varandra genom åren.

En del riktigt sjuka människor, som verkligen varit i behov av akut hjälp, har inte fått sådan då de självmant sökt sig till psykiatriska akutmottagningar. Tankarna går osökt till andra kända våldsdåd.

”Vanliga hyggliga människor”, som för tillfället bär sorg eller lider av väl påkallad vantrivsel i tillvaron, övertalas att börja med antidepressiva preparat, trots att läkare numera känner till att dessa ger allvarliga biverkningar och tillochmed kan försämra måendet. Dessutom vet man idag mycket väl att antidepressiva preparat förorsakar beroende; allvarliga kroppsliga och psykiska utsättningssymptom kan ge sig tillkänna om personen försöker sluta medicinera.

Inte heller tycker jag att en formulerad så kallad nollvision beträffande självmord låter speciellt positivt och livsbejakande. Detta vittnar bara om hur fixerad man blivit vid siffror och resultat för att det ska låta bra i politiska sammanhang. En välformulerad vision i detta avseende borde väl istället handla om att skapa så goda individuella förutsättningar för så många som möjligt; ge alla individer möjligheter att trivas i tillvaron?

SKRIBENTEN

Jonas Thornell är fri skribent och kulturarbetare. Han har erfarenhet som högskolelärare i psykologi vid polis- och vårdutbildningar.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.