För några veckor sedan skulle jag och en medarbetare lasta ur en häst med föl vid en klinik. Eivor, min tioåriga dansksvenska gårdshund, var med och smet ut när vi öppnade bagageluckan. Eftersom hon är en glad och social liten tik, och hade varit på stället många gånger förr, lät jag mig nöja. Vi tog in hästarna. En stund senare kom jag ut på gårdsplan. Eivor hade fått sällskap av en stor hund och en liten. Jag tänkte inte mycket mer på det. Men när jag närmade mig, skrek hon till och kastade sig mot mina ben. Då såg jag att hon hade fått ett djupt hugg i låret och blödde ymnigt.