Annons

Annons

Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
”Vi kan alla göra skillnad, sträcka ut en hand och lotsa till vård.”

Vi är många som läst Jonas Thornells debattartikel (13/7) om psykiatri och medicinering apropå mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren i Visby. Och vi är många som reagerat starkt. Thornell kanske skulle ha tagit sig lite tid att titta på det vetenskapliga underlaget för sina påståenden, skriver chefsöverläkaren Sophia Eberhard i en replik.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Barns och ungas psykiska välmående är ett samhällsansvar, skriver debattören.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Annons

Tvärtemot det Jonas Thornell skriver har det otaliga gånger visats i vetenskapliga studier att läkemedelsbehandling av psykiatrisk sjukdom inte inducerar ett missbruk. Om något förebygger det missbruk, vilket bland många andra Zheng Changs svenska forskningsgrupp visade 2014.

Thornell verkar ifrågasätta antidepressiv läkemedelsbehandling till unga, trots att vi idag vet att antidepressiva är effektiva även för unga, till exempel visat av Jennifer Dwyers grupp 2019. Antidepressiva läkemedel är en av behandlingarna som rekommenderas för unga vid en depression av Socialstyrelsen i dess senaste riktlinjer från 2019, riktlinjer som bygger på en omfattande genomgång av evidensläget.

Det kommer alltid att gå att hitta någon artikel som pekar åt motsatt håll, desto viktigare att därför luta sig mot resultat där flera forskargrupper kommit fram till samma fynd. I dessa frågeställningar är evidensläget tydligt.

Naturligtvis är barns och ungas psykiska mående idag ett samhällsansvar, där barnpsykiatrin är en av många aktörer, till för dem med svårare barnpsykiatrisk sjukdom, och där alla aktörer som finns där barn och unga finns också har ett ansvar. Detta var även psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgrens viktigaste budskap: att vi vuxna idag behöver skapa ett samhälle där dagens unga blir tillräckligt resilienta, alltså motståndskraftiga, vuxna imorgon. Ing-Marie ledde arbetet oerhört förtjänstfullt, och det är upp till oss alla att förvalta det arbetet och föra det vidare.

Annons

Annons

Det framgår i Jonas Thornells artikel att han dessutom vänder sig emot att ha en nollvision för suicid. Även här kan det vara på sin plats att vända sig till den forskning som finns. Vi vet att det hos nästan alla som står i färd med att ta sitt liv finns en ambivalens, att det står och väger mellan att dö och att fortsätta leva, att finnas imorgon, vilket bland andra Milena Heinsch med kolleger beskrev vetenskapligt 2020.

Det är där vi alla kan komma in och göra skillnad, att sträcka ut en hand och lotsa till vård. Även om vi aldrig kommer att förhindra alla suicid behöver det vara vår ambition. Nollvisionen är tvärtemot det Thornell skriver inte till för att polera siffror eller ”låta bra”, utan bör påminna oss alla om att det alltid finns något mer att göra för en suicidal person i vår närhet. Vi som inte är suicidnära har ett ansvar och kan göra skillnad, främst de av oss som arbetar i psykiatrin, men även alla andra, som medmänniskor.

Hela vårt samhälle behöver ställa om för att skapa en hälsofrämjande tillvaro för barn och unga, men det är lika viktigt att det finns evidensbaserad vård för dem som drabbas av barnpsykiatriska och psykiatriska tillstånd. Här finns till skillnad från det Thornell skriver inget motsatsförhållande, tvärtom behöver vi verka för båda delarna, alla dagar om året.

Annons

SKRIBENTEN

Sophia Eberhard är chefsöverläkare och medicinsk rådgivare i barn- och ungdomspsykiatrin i Region Skåne.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Läs också debattinlägget: ”Lägg inte med mediciner grunden till ungdomars framtida missbruk och dåliga mående.”

Annons

Annons

Till toppen av sidan