Shora Esmailian är journalist och skribent på kultursidan.

Medan Stockholm ännu var inneslutet i syrendoft i början av juni i år samlades ett par hundra aktivister i Humlegården sent en kväll. Några timmar tidigare hade det stora miljö- och klimatmötet Stockholm+50 avslutats. Femtio år efter FN:s första miljökonferens, som också den hölls i Stockholm, stod nu Sverige och Kenya värd för ett möte som enligt regeringen skulle ”kraftsamla för klimatet och miljön”.

Även om luttrade politiker, forskare och aktivister inte hade så höga förväntningar inför mötet fanns det åtminstone en chans att gå från ord till handling. Kanske skulle detta möte till och med hjälpa till att lyfta klimatfrågan i Sverige, ett valår som detta.

Men om regeringens ambition var att ”bidra till att öka takten i omställningen” så utmynnade mötet i ljumma uppmaningar som ”sätt människans välmående i första rummet” eller ”återuppbygga förtroende för samarbete och solidaritet”.

Syftet med samlingen i Humlegården var att gå en ”stökig stadsvandring” genom Östermalm för att, enligt aktivisterna från kampanjen Pull the plug – Rise up 4 climate justice, visa upp var ”representanter för fossilkapitalet” bor och verkar. Som till exempel Peggy Bruzelius, styrelseledamot i det som tidigare hette Lundin Energy – ett oljebolag som under våren stått åtalat för bland annat medhjälp till folkrättsbrott. Eller Johan Torgeby, vd för SEB – den svenska bank som investerat mest i fossila bränslen. Mest fanns att säga utanför Näringslivets hus på Storgatan 19. Här sitter Svenskt Näringsliv vars tankesmedja Timbro länge arbetat för att tona ner allvaret i klimatkrisen. Som Timbros biträdande chef Lydia Wålsten så rakt uttryckt det: ”Nivån av utsläppsminskningar som Parisavtalet siktar på är inte ekonomiskt försvarbar”.

På Storgatan 19 finns också kontor tillhörande Skogsindustrierna som med sitt kalhyggebruk släpper ut enorma mängder koldioxid årligen. Och arbetsgivarförbundet Sveriges hamnar som ogillade att Hamnarbetarförbundet, på grund av kriget i Ukraina, vägrade att befatta sig med ryskt gods – en blockad som hyllades av den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj.

Att näringslivets representanter, vars vinstmarginal bygger på att utvinna och förbränna fossila bränslen, vill tona ner klimatåtgärder är föga förvånande.

Desto mer häpnadsväckande är att våra folkvalda politiker inte prioriterar frågan under valrörelsen. Medan Amazonas brinner, liksom västra USA. Medan hundratals bränder ödelägger hela skogar i Portugal, Spanien och Grekland. Medan extrema temperaturer uppmäts från Italien till Frankrike till Storbritannien. Medan torkan breder ut sig från Kina till södra Europa samtidigt som delar av Australien ligger under vatten.

I Sverige saknas varken medvetenhet eller engagemang. Speciellt inte hos de unga väljarna. Enligt SOM-institutet är klimat och miljö den viktigaste frågan för 16–29-åringar.

Men när Naturskyddsföreningen i slutet av maj presenterade sin genomgång av riksdagspartiernas klimatpolitik under nuvarande mandatperiod visade det sig att varken Moderaterna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna hade bedrivit någon miljö- och klimatpolitik värd namnet. Eller som Naturskyddsföreningen beskriver det: ”samtliga tre partier har utmärkt sig genom att i opposition verka för att försvaga miljöpolitiken på en rad områden”. Inte så mycket bättre betyg får Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, eftersom deras ambitioner knappast återspeglas i partiernas agerande i riksdagen. Naturskyddsföreningen korar Miljöpartiet som det bästa partiet för miljön men partiet har trots det inte lyckats lyfta frågan om klimatet tillräckligt eller locka till sig så många väljare, varken unga eller gamla. Mest troligt på grund av att MP i regeringssamarbetet med Socialdemokraterna vid flera tillfällen svikit sina vallöften.

Vänsterpartiet som delade på förstaplatsen med MP senast Naturskyddsföreningen gjorde en liknande granskning hamnar nu på plats två. Naturskyddsföreningen poängterar att partiets miljöprofil ”försvagats” på grund av förslaget om sänkt skatt på bensin och diesel. Det rimmar nämligen illa med de 700 miljarder partiet vill satsa på en grön omställning av transporter, elproduktion och klimatanpassade bostäder. En rimlig politik men inte tillräcklig för att få ner utsläppen radikalt i detta akuta läge.

Enligt färsk forskning från Uppsala universitet måste Sverige minska sina utsläpp med hisnande tjugo procent årligen från och med nu om vi ska nå de utsatta målen i Parisavtalet. Så hur kommer det sig att det är så tyst om klimatfrågan i valrörelsen? Varför vill nästan inga politiker beröra den?

Om borgerlighetens förnekelse av klimatkaoset grundar sig i det som Herman Geijer i ”Monstersamhället – från förnekelse till framtid” (Ordfront) kallar för framstegstanken, där ”teknik är en av grundpelarna”, är vänsterns motiv svårare att förstå. Hur kommer det sig att vänstern kan enas med högerpartier om sänkt skatt på bensin och diesel? Förslaget är inte progressivt skattemässigt och leder inte heller till minskad förbrukning av fossila bränslen. Det skulle alltså i förlängningen leda till ökade utsläpp när det enda förnuftiga är att minska dem.

Visst måste en klimatomställning ske på strukturell nivå, men Vänsterpartiet missar målet när man samtidigt slött slänger sig med uttalanden som att man ”kan ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”, som vice ordförande Ida Gabrielsson gjorde tidigare i år. Vad hände med solidariteten med människor i världens periferi? De som aldrig åkt på charter, de som tvingas på flykt undan klimatkatastrofer.

I sitt populistiska och ogenomtänkta uttalande kan Gabrielsson och den socialdemokratiska näringslivsministern och före detta LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson mötas. Inte heller han tycker att vi behöver ställa om vår livsstil för att få ner utsläppen. Eller om man vill psykologisera bådas utspel: med deras narcissistiska och egoistiska syn på sin omgivning och världen blir det omöjligt att genomföra en rättvis omställning. En sådan som kommer alla – inte bara den svenska arbetarklassen, utan också den globala – till del.

I det tjugoförsta århundradet kan man inte vara socialist utan att på fullt allvar erkänna planetens ekologiska kris, har John Bellamy Foster, professor i sociologi och redaktör för Monthly Review, sagt. En förståelse som både brittiska Labourpartiets tidigare ledare Jeremy Corbyn och demokraten Bernie Sanders i USA hade. Deras enorma popularitet hade just med insikten om klimatkrisen att göra.

Jeremy Corbyn omgav sig med skarpa klimataktivister och tänkare som tog fram en politik som utgick från de mest sårbara, med förslag om nationalisering av delar av industrisektorn, gröna jobb och ett krav på klimatnödläge. Bernie Sanders anslöt sig till protesterna mot oljepipelinen Keystone XL och utan att tappa ett systemkritiskt perspektiv lyckades de både lyfta klimatet som den viktigaste frågan och göra politik utifrån ett rättviseperspektiv, lokalt såväl som globalt. Det mest konkreta är den så kallade Green New Deal som presenterades av demokraten Alexandria Ocasio-Cortez och torgfördes av Bernie Sanders.

Så kan populism också se ut, utan symboliska bygghjälmar och skiftnycklar eller öppnande av nya gruvor och sänkt skatt på fossila bränslen.

Stadsvandringen på Östermalm pågick i ett par timmar. Aktivisterna gungade fram till musik och jublade när gröna och röda bengaliska eldar tändes. Aktionen må ha varit småskalig, men ändå ett försök att peka på vilka som orsakar klimatkaoset. Och vilka som måste betala för omställningen. Dessutom ett sätt att lyfta frågan som de flesta politiker skyr i denna valrörelse.

FN:s nästa klimattoppmöte hålls i egyptiska turistorten Sharm el-Sheikh långt ifrån de egyptiska massorna. Det därefter kommer att hållas i oljenationen Förenade Arabemiraten. Klimattoppmötena har aldrig levererat progressiv politik men har likväl fungerat som en plats där klimatrörelsen årligen möts för att genom aktioner, möten och demonstrationer sätta press på världsledarna inne i förhandlingsrummen.

I varken Egypten eller Förenade Arabemiraten är demonstrationer tillåtna. Det är de ännu i vår del av världen. Än finns utrymme att protestera mot högerns förnekelse och vänsterns ignorans. Årets val måste handla mer om det reella hotet – klimatkrisen – i stället för de alltför upphaussade – invandring och kriminalitet.