Det är nu två månader kvar till valet och inget parti ser klimatfrågan som en valvinnare. Vänsterpartiet vill inte störa vanligt folk och Ebba Busch (KD) vill skapa ett medelklassparadis utan klimatångest. Inte ens Miljöpartiet som ”breddat” sin politik ser klimatfrågan som någon valtaktisk framgång, vilket språkröret Per Bolund (MP) förklarade i sitt Almedalstal.

Den historiska torkan i östra Afrika, översvämningar som pågår i Bangladesh och Australien är för långt borta. Inte ens värmeböljor och skogsbränder i Europa är nära nog för att någon ska våga debattera frågan. Rapporter om att det kommer att bli mycket, mycket värre de närmaste decennierna verkar inte heller påverka valdebatten nämnvärt.

Samtidigt visar opinionsundersökningar att upp emot 40 procent är oroliga för klimatet och tycker att alltför lite görs. De övriga partierna satsar istället på att stryka väljarkåren medhårs genom sänkta drivmedelspriser, glädjas över den onormala midsommarhettan och uppmanar till att man ska unna sig en till onödig charterresa och en stor stek på grillen.

Politiker duckar frågan om ansvar genom att lyfta pseudodebatter som kärnkraften som inte minskar några utsläpp, framför allt inte under den mandatperiod de söker förtroende för. Sverige framställs i nationell yra som ett föregångsland när det från miljöorganisationer och forskare pekas på det motsatta.

Vi kan inte i vår vildaste fantasi se att de etablerade partierna kommer att kunna skapa det regeringsunderlag som förhindrar en klimatkatastrof och en följande samhällskollaps.

På sin höjd kommer vi under nästa mandatperiod att kunna upprätthålla business as usual, i värsta fall blir det ökade utsläpp. Inte ens om de mest klimatvänliga partierna MP och V gör ett rekordval med väljarsiffror upp emot 15 procent kommer vi att se någon betydande förändring.

Samtidigt säger fler och fler forskare att det är under denna mandatperiod som kurvorna måste brytas. Det politiska sveket är så massivt att vi på allvar måste lyfta frågorna om att stärka demokratin hand i hand med klimatets katastrof. Vad går politiken ut på? Handlar den om egna propagandaintressen eller om att rädda befolkningen från en påtaglig livsfara?

Svenska folket har rätt att veta hur illa det är genom en nationell folkbildningskampanj. Vad är det för nytta med en myndighet som heter Krisinformation som inte anser att klimatkrisen ligger på deras bord? Vi behöver införa medborgarråd för att stödja den parlamentariska partipolitiken och vi måste stärka den vitaliserande klimatrörelsen på alla sätt vi kan. Det olyckligaste som kan hända nu är att klimatet cementeras till blockpolitik. En polarisering för och emot en samhällsomställning för att rädda allt vi bryr oss om är inte bara skadligt – utan också mycket märkligt.

Politiska skyttegravskrig nu är livsfarligt. Ett enda självutnämnt miljöparti med dalande opinionssiffror räddar inte situationen. Vi måste se bortom egna partiets valframgångar och samarbeta med alla goda krafter i alla politiska läger. Alla partier måste ändra sig om vi ska ha en ärlig chans.

Modet att få till en snabb förändring, även om vi personligen riskerar både karriär och ekonomi, handlar om att se bortom våra egna politiska framgångar, börja tala klarspråk och lita på att det finns en stor del av svenska folket som är både ledsna, sorgsna och rädda.

Vad är riksdagspartiernas lösningar? De lyser med sin frånvaro.

SKRIBENTERNA

Pontus Bergendahl, William Grönlund och Gudrun Schyman är samtliga talespersoner och riksdagskandidater för Klimatalliansen i riksdagsvalet 2022.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.