Maria G Francke är medarbetare på kulturredaktionen.

Ofrivillig ensamhet är den allvarligaste sjukdomen. Jag har svårt att ta mig ur den tanken efter det senaste årets tre skoldåd i Skåne – i augusti skadades en lärare allvarligt av en knivbeväpnad elev på en grundskola i Eslöv, i januari attackerade gärningsmannen, också det en elev, en lärare och två elever på en gymnasieskola i Kristianstad, och så i mars i år mördades två lärare av en tredjeårselev på Latinskolan i Malmö.

Gärningsmännen: tonårskillar som efter dåden beskrivits som ensamma och socialt aviga. Enkelt och grunt uttryckt.

På onsdagen inleddes rättegången mot 18-åringen som står åtalad för brotten på Malmö latinskola. Försvararen Anders Elison bad inledningsvis att få yttra sig å sin klients vägnar och en avgrund öppnade sig: ”Den katastrof som drabbat offrens anhöriga är ett resultat av min klients egen förtvivlan och desperation som han inte kunde hantera. En del av honom förstår fortfarande inte hur han kunde begå detta brott.”

Varifrån kommer denna förtvivlan? Hur kan den leda till helt oförsvarliga våldsdåd? En som har försökt ta reda på något närliggande är Stefan Krakowski, överläkare i psykiatri som i fjor gav ut boken ”Incel – om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris”. Hans Sommar i P1 på samma tema sammanfaller med rättegångsstarten, men handlar inte om några specifika fall utan om den spretiga incelrörelsens framväxt och dess mekanismer. ”Till sist verkar incelbegreppet kunna beskriva varenda jävel som inte är en jävel på kärlek”, skrev min kollega Peter Fällmar Andersson efter att ha läst Krakowskis bok och lite så är även sommarpratet: alla problem kokar ner till avsaknaden av nära relationer med tjejer och kvinnor, något som i förlängningen leder till hat.

Incelvärlden är en värld med få lyckliga slut, konstaterar Krakowski och inskärper att skolan, psykiatrin och Säpo behöver samverka för att fånga upp de farliga personerna i tid och förebygga radikalisering. I nästa andetag konstaterar han att det inte är lätt – prognosen är inte god för dem som fastnat i sina tvångstankar.

Kopplingen mellan incels och våldsdåd är inte helt självklar, men den finns. Utan att klistra några etiketter på 18-åringen som nu står inför rätta kan man i vår tidnings publiceringar de senaste dagarna utläsa att det tidigt fanns lärare och elever som oroade sig för pojken, och att bup inte grep in när de uppmärksammades på honom. Upplysningar som gör ont att ta del av i efterhand.

Enligt Stefan Krakowski saknas förutsättningar att samla den desillusionerade massan vi kallar incels till en revolutionär rörelse. ”Till skillnad mot radikalnationalister och våldsbejakande våldsislamister hyser de våldsbenägna incelmännen ett glödande självförakt”, konstaterar han.

Vilket leder tillbaka till försvararens yttrande i rätten: ”ett resultat av min klients egen förtvivlan och desperation som han inte kunde hantera”. Det framfördes som en del av en ursäkt, men det är ingen ursäkt, knappt heller en förklaring. Det är ett underjordiskt skri från någon som blivit eller känt sig bortsorterad, utstött. Och sedan gett upp allting.