– Vi vill ju synas.

Jenny Pripp monterar en stor vit flagga på en hållare. Den ska placeras utanför Attention Malmös lokaler inför kvällen, då allmänheten bjuds in till öppet hus. Dessa evenemang brukar vara välbesökta av både medlemmar och nyfikna.

– I dag har vi bortåt 400 medlemmar, men vi hade kunnat vara fler.

För ett tiotal år sedan var hon själv en av de där nybörjarna, som för första gången besökte föreningen. Hennes son hade just fått diagnosen adhd, och som förälder behövde hon veta mer, träffa andra.

– Så fort jag kom hit kände jag: Wow! Här hör jag hemma!

Hon upplevde föreningen som en plats där det fanns många kreativa och extroverta människor som pratade samma språk och skrattade åt samma saker som hon.

– Det som stack ut och var udda utanför dörrarna, var helt normalt här innanför.

Under flera år hade Jenny Pripp levt under allt större stress. Dödsfall i familjen, småbarnsliv med kolikbebis, ständiga skolmöten om sonens beteendeproblem, en tilltagande trötthet som skulle visa sig hänga samman med sköldkörtelsjukdom.

Samtidigt försökte hon hålla upp den där glada fasaden – åtminstone på sjukhuslaboratoriet, där hon arbetade som biomedicinsk analytiker. Hon var den som fixade personalfesterna, engagerade sig i arbetsfrågor, tog sig an nya kollegor.

– Jag har ju haft jobb, hus, familj. Ingen ser när man kraschar på golvet därhemma.

För det var just vad som hände, gång på gång. På Attention fann hon människor som lyssnade, förstod, kände igen. Hon bestämde sig för att själv ansöka om att genomgå en neuropsykiatrisk utredning. En lång rad samtal och tester gjordes, men beskedet blev tvetydigt – hennes symptom kunde lika gärna hänga samman med sköldkörtelproblematiken.

– Det gjorde mig ganska tom. Jag kände att jag befann mig i ett ingenmansland, där jag var utanför överallt.

Hon beskriver de påföljande åren som en känslomässig bergochdalbana. Ena stunden var lyckan fullständig, nästa sekund hotade katastrofen. Under destruktiva perioder ville hon bara ta slut på smärtan och tankarna. Hon fick antidepressiva mediciner för att dämpa ytterligheterna.

För en tid sedan beslöt hon sig för att ansöka om en ny utredning. Med känslan ”nu eller aldrig” genomgick hon återigen testerna och samtalen. Resultaten kom i våras, och var denna gång var beskedet mer entydigt. Hon har diagnosen adhd.

I dag kan hon se tydligare mönster i sin livsberättelse. Sprallet i benen under skoltiden. Svårigheterna att koncentrera sig på saker som inte intresserade henne. De ständigt återkommande bråken med pappan, som troligen också hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Och så problemen att prioritera på jobbet, då allt verkade roligt och viktigt på en och samma gång.

– Vi tenderar att jobba ihjäl oss för att vi brinner för så mycket och för att vi behöver andras bekräftelse. Idag kan jag kan förlåta mig själv för att jag stressade mig själv ända tills jag blev sjuk. För nu förstår jag varför, och det ger ett slags lugn djupt inne i hjärnan och hjärtat.

Hon har också upplevt förståelse och acceptans från familjen och omgivningen. De närmaste kollegorna har varit stöttande, men knappast förvånade. ”Det visste vi väl”. Andra har varit mer ifrågasättande kring vad diagnosen gör för nytta i mogen ålder.

– En del undrar kanske varför man ska utreda personer som tycks fungera i samhället. Men man kan se det som en samhällsekonomisk fråga – med utredning och behandling slipper många hamna i utbrändhet och arbetslöshet. Själv räknar jag med att jobba tjugo år till.

Med djupare insikter om hur kroppen fungerar kan hon sätta stopp i tid, innan det ränner iväg. Just nu pågår också en utredning om vilka mediciner som ger bäst effekt, samtidigt som hon genomgår behandling med KBT och mindfulness.

– Jag kan förstå att en del, som får diagnosen, funderar över vad andra ska tycka och tänka. Men för egen del bryr jag mig faktiskt inte. De där fyra bokstäverna förändrar inte mig som person. Diagnosen är som en karta att gå efter, men jag är fortfarande Jenny.

Läs mer:

Stigma med neuropsykiatriska diagnoser bland många äldre

Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl inpalivet@hdsydsvenskan.se eller på telefon 040-281200.