Gabriel Zetterström är musikkritiker och medarbetare på kulturredaktionen.

När Justin Bieber häromdagen landade i Danmark, var det med droppställning. Den 28-årige popstjärnan tvingades ju pausa sin ”Justice”-turné när han drabbades av Ramsay Hunts syndrom – en slags ansiktsförlamning. Huruvida det stora dragplåstret till ”Big slap” i Malmö skulle kunna medverka, var därför länge osäkert.

För Black Eyed Peas, Wizkid och hela EDM-genrens skräckkabinett får ursäkta – den påkostade festivalen handlar uteslutande om Justin Bieber. Det är för hans skull människor vallfärdat från andra städer och länder till området bakom Malmö centralstation, köat i dygn genom värmesmocka och ösregn.

Inget av detta förvånar mig. Vi födda 1996 har haft popstjärnan som en referenspunkt halva våra liv. Han var Beatles i Internet-erans explosionsfas, killen alla drömde om att antingen få eller slå. I en nationell kontext kulminerade polariseringen i Stockholm 2011, då hundratals unga tjejer hade samlats på Sergels torg för att med gemensam kraft få den alltjämt tonårige idolen till Sverige. De möttes av ”motdemonstranter” – något äldre killar som skanderade ”Hata Bieber! Hata Bieber!” Går det att hitta en mer definierande ögonblicksbild av det tidiga 10-talets ungdomskultur?

Ur dessa aspekter är han en av min generations största (utan att för den sakens skull vara den bästa). Att se honom live, tillsammans med 30 000 andra, känns kittlande. Allt inleds med en flådig film som staplar plattityder om att life is complicated, unpredictable, scary and difficult. Därefter kliver Bieber på, iförd rosa mössa och solglasögon till fullständigt öronbedövande skrik. Första låten ut är syntiga ”Somebody” – liksom hela popvärlden tycks han ha ryckts med i Fleetwood Mac-nostalgin. Den inledande kvarten viks åt hits från fjolårsplattan ”Justice”: vi får höra gospelaktiga ”Holy” och ”Hold on” med ett stort gäng dansare på scen.

Men det blir tidigt tydligt, att Justin Bieber inte är på topp. Efter en kort filmsnutt (där mannen för kvällen jagas av en helikopter) tar housebeatet till Skrillex- och Diplosamarbetet ”Where are ü now” vid. Bieber dansar nonchalant och tycks ibland tröttna på att mumla fram sina textrader. Superhiten ”What do you mean?” funkar inte alls live och det känns nära till hands att kontrastera mot en annan flickidol från samma era: Harry Styles. Där kring 2015, med ”What do you mean?” och hyllade plattan ”Purpose”, trodde åtminstone jag att Bieber skulle göra ungefär samma resa som One Direction-stjärnan gjort på senare år. Resan ut från barnstjärnefacket, in i de mer kreddiga rummen.

Så blev det inte. Absolut, Biebers karriär har fortsatt röna enorma framgångar, men mer i det radiokompatibla amerikanska gränslandet mellan hiphop, pop och r&b. Inte särskilt nyskapande eller utmanande. Vidare har karriären kantats av enorma drogproblem som ofta fått en att undra: hur mår Justin Bieber, egentligen? Skillnaden mot den universellt älskade helyllekillen Styles blir enorm i efterföljande låt. ”Yummy” är en egentligen rätt ljuvlig poplåt, men blir här en direkt katastrof. Bieber tar av sig solglasögonen och det blir uppenbart för oss alla att ögonen är helt döda. Han är inte här – det känns obekvämt att bevittna.

Konversationen jag överhör ringar in vad som är såväl Justin Biebers lycka som förbannelse: ”Det där var inte bra” säger en man till kvinnan bredvid, varpå hon svarar: ”Jag älskar honom ändå”. Det har aldrig primärt handlat om bra versus dåligt, utan något annat. Han har, sedan fjorton års ålder, varit någon som miljoner människor dyrkat förbehållslöst. Blott en projektion.

Därefter försöker han slå an mer lugna toner med ”Swap it out”, men ljudet krånglar. ”Big slap”-scenen förvandlas till en felstämd jam session men lojala åskådare applåderar uppmuntrande. Publiken består mestadels av tjejer mellan 13 och 30 – de som varit tonåringar någon gång under Biebers karriär. Och ja, han lyckas faktiskt bromsa det värsta, men vid låtens sista toner böjer han sig ner över stolen helt matt och skakar på huvudet. Under ”Love yourself” – också en av de finaste låtarna från ”Purpose” – låter artisten folk sjunga medan han själv lutar sig tillbaka.

Efter finstämda balladen ”Off my face” lyfter det, om än marginellt. Bieber studsar igång, till låtarna ”Confident och ”All that matters” svänger han fram och tillbaka över scenen. ”Sorry” framförs tämligen oinspirerat, men vägs upp av publikens enorma jubel och uppenbart ambitiösa musiker bakom artisten. Sedan fortsätter han – med bakgrund i den ytterst problematiska Hillsong-rörelsen – att prata om Gud. Känslan är att Justin Bieber inte riktigt bestämt sig för vem han vill vara: den plågade popstjärnan eller den hoppingivande predikanten. Kognitiv dissonans, någon?

Ingen kan, där och då, tänka att Bieber har fler växlar i sig. Det överraskar således när han efter ännu en förvirrad religiös utläggning kör igång ”Ghost”. Den kanske starkaste låten från ”Justice” blir också konsertens dittills bästa. Mot den drömska ljudkulissen skapas en våg som Bieber kan surfa vidare på under kvällens gång, han fortsätter med ”Lonely”, som blir magisk, men av andra anledningar. Balladen är ju en drabbande självreflektion om allt som gått fel: Everybody knows my past now / Like my house was always made of glass / And maybe that's the price you pay / For the money and fame at an early age. För första gången under kvällen har han obruten ögonkontakt med publiken. Det blir en gripande kommentar till att han ställde sig på scenen för tidigt, i flera bemärkelser.

När den långa konserten kommer in på upploppsrakan blinkar Justin Bieber mot de tidiga åren: Any of you guys came to the 'My World tour'? You might know the next song. Skriken vill inte upphöra under pojkbandsaktiga ”If I was your boyfriend”, men efterföljande ”Baby” sabbas av att den förlösande första textraden försvinner, samt att fortsättningen framförs i ett lite konstigt tempo. Att Bieber framför Ludacris gästverser, piggar visserligen upp.

Det hade likafullt varit ett fullgott slut. Därför blir det konstigt när Bieber efteråt sätter sig krum över pianot. Han ber publiken att göra sig av med fear, anxiety och depression och att han verkligen känner ”Guds närvaro här ikväll”. Lyckligtvis blir det alltför långa pianopredikandet inte det sista vi ser. Med fjolårshiten ”Peaches” och ”Anyone” – där foton av honom och frun Hailey flimrar förbi i bakgrunden - lyckas han ändå knyta ihop det någorlunda.

Men som besökare lämnas man inte bara konfunderad med en bitter eftersmak, utan också med en enkel fråga: hur mår Justin Bieber, egentligen?