Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Fatwa-sex är det bästa sex som finns, skämtade Salman Rushdie när han spelade sig själv i komediserien ”Curb your enthusiasm” hösten 2017.

Mitt emot honom satt seriens huvudperson Larry David, maskerad i peruk och lösmustasch så att jihadister inte skulle känna igenom honom. I seriens nionde säsong hade David nämligen drabbats av en fatwa efter att ha härmat Irans ayatolla. Nu sökte han råd från världens mest kända fatwa-offer, Rushdie.

Salman Rushdie levererade sin cameo-roll med glatt humör. Sluta vara en tönt, sa han till Larry David. ”Ja, det kan vara skrämmande. Det kan vara förvirrande. Men det finns fördelar.”

Med sin karaktäristiska humor beskrev Rushdie att dödsdomen fungerade som ett slags sexigt älvstoft som attraherade vackra kvinnor som gillar farliga män. Kort sagt: Larry David kunde se fram emot en massa fatwa-sex. Vilket, enligt Rushdie, är det bästa sexet som finns.

Sketchen är lysande. På 90 sekunder lyckades Rushdie dra ner byxorna på de iranska fanatikerna och visa precis hur löjlig fatwan är. Författare ska självklart kunna skriva om religion, sex och vad fasiken som helst utan att vara oroliga för att dömas till döden.

Jag kom att tänka på avsnittet efter den vidriga attacken på författaren i fredags. Salman Rushdie vägrade vara tyst. Vägrade gömma sig. Han hade redan tvingats ge upp så mycket. Efter att ayatolla Khomeini utfärdade fatwan 1989 tvingades Rushdie i åratal leva med vakter dygnet runt och ständigt flytta till nya hemliga adresser.

Humorn blev hans sköld och försvarsmekanism. För hans liv hade ju på många sätt förvandlats till en fars. När han 2008 besökte Stockholm, ironiskt nog inbjuden av Svenska akademien som tidigare inte velat stödja honom, skämtade han friskt om alla absurda situationer som uppstått när han reste runt med biffiga vakter – någon trodde att männen var hans älskare. Rushdie skrockade över att betraktas som en oemotståndlig Adonis.

Till slut fick han nog av den rigida försvarsapparaten runt sig. Han ville leva ett friare liv som inte definierades av den iranska dödsomen. Det är djupt tragiskt, men talande, att publiken i Chautauqua utanför New York i fredags inte behövde gå igenom en säkerhetskontroll.

Salman Rushdie var också mån om att andra utsatta konstnärer skulle få leva och skapa i frid. På 1990-talet var han med och startade International Parliament of Writers för att skydda det fria ordet och förföljda skribenter. Det blev centralt för framväxten av fristadsprogram som idag finns i en mängd länder världen runt, bland annat i Sverige.

Rushdie uppvisade därmed inte bara ett enormt mod, utan även en massiv solidaritet med sina drabbade kollegor. Ett arbete som han sedan fortsatte när han blev ordförande för den amerikanska PEN-avdelningen.

Genom åren har jag mött flera fristadsförfattare. De har alla behövt kämpa med sorgen och traumat över att tvingas lämna sina hem. Många har varit medvetna om att hoten aldrig försvinner, att det kan finnas fanatiker överallt som vill tysta dem.

Salman Rushdie berättade öppet om den tidskrävande processen, där man mödosamt bearbetar rädslan och förföljelserna. Mot alla odds lyckades han skapa ett avstånd till hoten för att känna sig som en fri och levande människa.

Avsnittet av ”Curb your enthusiasm” blev ett långfinger mot de blodtörstiga diktatorerna i Teheran och deras lakejer runt om i världen. Tack för allt härligt fatwa-sex, era fantasilösa idioter!

I sketchen förklarar Rushdie för Larry David att hotet aldrig försvinner, att man måste hitta ett sätt att leva med det. Men just nu skär det i hjärtat att höra hur avslappnad han kunde låta. För hans råd avslutades med orden: ”It’s there. But fuck it.”