Marie Pettersson är kritiker, förläggare och skribent på kultursidan.

Pontus Rasmusson. Säger dig namnet något? Ja, kanske om du har barn i nioårsåldern och uppåt, och kanske om dessa barn konsumerar Tiktok, Youtube, Instagram eller Snapchat. Själv har jag tillbringat otaliga timmar tillsammans med mina barn framför olika influencers kvalitetsvarierade kanaler – förundrats över Jocke och Jonnas lustiga spöklekar, frågat mig vem av killarna i I just want to be cool som just denna vecka gjort den bästa pizzan eller vilken hudkräm Therese Lindgrens hund ska testa härnäst. Det är den tragikomiska vardagen för barnfamiljer post-Bolibomba-åldern, ett oredigerat, smutsigt, någon gång förvisso genialiskt, kaos, där marknadsföring och content sömlöst fogas samman.

Pontus Rasmusson, 24-åringen från Ingelstad i Småland är enligt Medieakademins maktbarometer en av de största aktörerna, sett till visningar (86 miljoner) och följare (575 000). Men faktum är att han tillhör – hur ska man uttrycka saken – slöddret bland influencers, det vet varenda elvaåring. Hans material består av pranks, challenges och andra lustigheter som till stor del är kopierade från brittiska och amerikanska youtubers – det är osmakligt, skränigt och icke-unikt, vare sig han badar i cola, läser upp opassande bekännelsebrev från sina följare, dansar fuldans i bar överkropp eller dränker sina föräldrar i slime. Föräldrarna Rasmusson verkar för övrigt osunt inkopplade, till lika delar entreprenörer och lekkamrater på sonens kanal – ett upplägg inte alltför ovanligt på denna barnkulturvärldens skuggsida.

Barnkultur förresten – vem har ens koll? När Svenska Dagbladets nya reportagepodd Blenda bestämmer sig för att granska influencervärlden kallas både den och barnkulturen en ”blind fläck” i den egna kunskapsbanken. Kanske inte konstigt då att den flera månader långa undersökningen av Pontus Rasmussons verksamhet inte resulterar i sådär värst mycket mer än vad mina ungar redan visste – nämligen att denne ”influencer” ständigt rör sig i gränslandet för det socialt accepterade. Att han, vilket Svenska Dagbladets granskning visar, har tagit skamlöst betalt för att hans följare ska få lov att ringa in och prata med honom har länge varit känt, liksom hans vana att prata explicit om sex inför sina mycket unga fans. Ryktena är förstås en del av marknadsstrategin. Eller som ”influencergranskaren” Anjo (själv med stadig Youtubekanal) uttrycker det i programmet: ”Jag tjänar pengar på att prata om honom och han tjänar pengar på att jag pratar om honom.”

Det är lätt att förfasa sig. Herregud, plötsligt minns man med nostalgi när en barnprogramledare blev cancellad från all barnkultur för att han hade lite bensoylekgonin (läs kokain) i blodet – det var tider det! Men samtidigt – barnen medietränas i takt med sin samtid (och en bit före Svenska Dagbladet) – och de lär sig att känna igen en lurendrejare när de ser en. Den hemska sanningen är nog att de flesta som tittar på Pontus Rasmusson gör det, inte för att de tycker att han är cool, utan tvärtom för att han är en livs levande tönt, en 24-åring som bor hos sina föräldrar och lajvar 16. Kanske är subtila livsstilstips från influencers som Bianca Ingrosso rentav farligare än familjens Rasmussons uppenbara haverier och moraliska övertramp?