Malena Janson är barnkulturforskare och skribent på kultursidan.

När partiledarna berättar om sina preferenser på kulturområdet tar de gärna exempel från barnkulturen. I en uppmärksammad artikelserie i DN i somras jämför sig Annie Lööf med Pippi Långstrump, Ebba Busch läser Pelle Svanslös och föga förvånande lyfter flera fram Astrid Lindgren.

I valrörelsen, däremot, lyser barnkulturen med sin frånvaro. Det närmaste kulturpolitiska förslag för den unga generationen som jag har hört är högerpartiernas krav på ordning i skolan och språktest bland förskolebarn i utsatta områden; förslag som mest liknar disciplinära åtgärder. För att ta reda på vad partierna faktiskt vill åstadkomma skickade jag därför på uppdrag av Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet ut en enkät med frågan: ”Vilka barnkulturpolitiska frågor är viktigast för ert parti?”

Samtliga åtta riksdagspartier inkom med svar och det visade sig snart att några ord återkom betydligt oftare än andra: Hälften eller fler partier framhöll skola, skapande skola, kulturskola, skolbibliotek, läsfrämjande och eget skapande som centrala barnkulturpolitiska områden.

Stark tonvikt läggs alltså på barnkulturens pedagogiska värde, det vill säga hur kulturutövande ska bidra till barns utbildning och utveckling. En gammalmodig, instrumentell syn på konsten och kulturen som verktyg i fostrandet av den unga generationen.

Det är ett resultat som egentligen inte förvånar mig, men ändå gör mig nedstämd. Jag närde trots allt ett visst hopp om att de rättigheter till konst, kultur och yttrandefrihet som skrivs fram i barnkonventionen skulle ha fått större genomslag bland våra politiker. Enkätsvaren antyder dessutom att vårt lands barnkulturpolitik formuleras på milslångt avstånd från forskare, kulturarbetare – och barnen själva.

Partiernas fixering vid skolan som arena, exempelvis, har förmodligen ett gott uppsåt och rymmer en ambition att nå alla Sveriges barn. Men utredningar visar med nedslående tydlighet att gott uppsåt och ambition inte räcker långt. Så länge det nationella statsbidraget Skapande skola är frivilligt så kommer bara hälften av barnen att få del av pengarna.

En annan problematik som framträder är klåfingrigheten. Inom barnkulturpolitiken finns inga av de principfasta försäkringar om armlängds avstånd som ständigt återkommer inom annan kulturpolitik. Det tycks som om direkt eller indirekt politisk styrning inte alls anses otänkbar när det handlar om kultur för barn. Även här spelar skolan som kulturarena in. För hur kan konsten vara fri när den måste trängas bland kunskapsmålen inom ett undervisningsämne med ett visst antal timmar per läsår? Hur ska barnen kunna skapa fritt inom en verksamhet som styrs av vuxna?

Jag tycker mig i enkätsvaren ana politikernas försök att anlägga ett barnperspektiv, såtillvida att de vill möjliggöra för en kultur som de tänker sig att barn i dag behöver för att bli välmående och välfungerande vuxna. Men jag saknar barnets perspektiv som snarare utgår ifrån tankar, behov och önskemål som den unga generationen här och nu uttrycker. Det vittnar inte minst den fullständiga frånvaron av resonemang och förslag kring medier om. Medierna är ju inte bara en självklar del av kulturpolitiken, utan också den kulturform som barn och unga i dag allra helst engagerar sig i; upplever, skapar och delar.

Jag tror faktiskt inte att våra politiker ännu har greppat den verkliga innebörden av FN:s konvention om barnets rättigheter; i så fall skulle den föreslagna barnkulturpolitiken inte se ut såhär. Artikel 13 beskriver barnets yttrandefrihet ”i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer”. Artikel 31, vidare, fastslår Sveriges skyldighet att ”främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet”.

Och vad betyder artiklarna i praktiken? Att barnen själva måste få betydligt större inflytande över den konst och kultur de erbjuds att möta och uttrycka sig genom, oavsett om det sker inom den obligatoriska skolan eller på fritiden. Men för att de ska kunna få det måste armlängds avstånd – minst! – råda även på barnkulturpolitikens område. Först då kommer också barnkulturen att tillerkännas egenvärde.