Från Landborgen vid Hälsobacken har man alltid kunnat se havet. Idag med husen i Norra hamnen i förgrunden och förr med industribyggnader och silos i förgrunden. Vad som stör mest är kanske en smaksak.

Kring Sundstorget har bebyggelsen tätnat markant över tid och sundsutsikten har, åtminstone från den här vinkeln på femte våningen i ett av husen på Drottninggatan, minskat tydligt. Den gamla bilden är från 1966, strax efter att den gamla saluhallen på torget rivits.

Knutpunkten, Norra hamnen, Saltkristallerna och Oceanhamnen. Den debatt som rör sikten av Sundet i dag är inte ny. Och vägen dit har varit lång och krokig.

”Bangårdseländet” som präglade staden i över hundra år är grunden till att det överhuvudtaget finns något att bråka om.

Helsingborgs första järnväg invigdes 1865 och gick söderut. 20 år senare byggdes den första etappen av västkustbanan från Helsingborg till Halmstad. 1892 startade tågfärjelinjen Helsingborg–Helsingör och det var här början på problemet uppstod. Helsingborg hade plötsligt centralstationen och Ångfärjestationen (1899), men inget som knöt dem samman.

Med åren kom visserligen ett spår, men det gick rakt genom staden och tåg med vagnar ställde till det för ganska precis alla som rörde sig i centrala Helsingborg.

1944 fattade stadsfullmäktige ett beslut som skulle få ordning på det hela. Spåret skulle gå över Hamntorget och Inre hamnen skulle fyllas igen. När det blev känt för medborgarna att järnvägen permanent skulle skära av hamnen och Öresund från den centrala staden blev det minst sagt liv i luckan.

Frågan löstes på nationell nivå då det ansågs behövas en bättre lösning när en fast förbindelse över Sundet var på gång. Inre hamnen hade räddats från igenfyllning, men huvudvärken med två stationer kvarstod.

Men 1984 gick den äntligen mot sin lösning. I december presenterade kommunstyrelsen ett förslag till överenskommelse mellan SJ och Helsingborg om ”ordnandet av bangårdsförhållandena i staden”.

Utblicken över norra delen av stan från Terasstrapporna har också förändrats genom åren. Men inte bara av husen i Norra hamnen utan också av bygget av gamla stadshuset på 1960-talet. Det är det stora rektangulära huset mitt i bilden tagen 2022. Den gamla bilden är från 1948.

Från Terasstrapporna ned över Stortorget har siktlinjerna ut mot Sundet varit sig ganska lika över tid. Men söderut, där Oceanhamnen nu byggs upp, är skillnaderna större.

När järnvägens grävdes ner öppnades enorma möjligheter att bygga i centrum. Den första stora pusselbiten blev Knutpunkten, en drygt 200 meter lång skapelse med femvåningshus längs Järnvägsgatan och hotell Marina Plaza vid Inre hamnen.

Vid Nyårsrevyn efter invigningen 1991 gavs Järnvägsgatan namnet "Skuggornas dal".

Men det var inte där det började.

Många motsätter sig höga byggnader med hänvisning till att staden förändras. Frågan är när det ska sättas en startpunkt från ”det var bättre förr”.

När rådhuset skulle ritas i slutet av 1800-talet var instruktionerna att byggnaden skulle överträffa alla privathus i närheten. Ett så högt torn i en förhållandevis liten stad föll inte i god jord hos alla invånare.

Redan 1936 planerades stadens första skyskrapa, men byggnadsnämnden drog i handbromsen. Med sina sex våningar, plus ett litet torn, blev S:t Jörgenspalatset Helsingborg dittills högsta byggnad. 25 år senare hamnade huset bokstavligen i skuggan när det elva vångar höga ”Kaffegöken” stod klart i hörnet av Hälsovägen/Drottninggatan. Samma år, 1961, beviljades ett kompakt åttavåningshus under stora protester bygglov vid Fria bad. Kvarteret heter Havet 9, men i folkmun är det kallat ”Skampålen”.

1974 stod Sten Samuelssons tolv våningar höga hus klart i höjd med det som då var Helsingborgs norra bangård.

Från Rosenträdgården är Sundsutsikten bra men den var ännu bättre förr. Före Knutpunkten, Knutpunktens påbyggnad och Oceanhamnen. Tre områden där byggnaderna vuxit högt och påverkat utsikten. Under sommaren stör också stora träd nära Landborgen utsikten påtagligt på flera ställen. Men det är som synes på den gamla bilden inget nytt.

Sikten ut mot havet på Trädgårdsgatan blockerades under många år av Centralstationen. En i mångas ögon vacker byggnad men ändå i vägen för den som ville se havet. Idag är det luftigare vid Järnvägsgatan men havsutsikten är inte mycket bättre. Den gamla bilden är från 1987 strax innan stationen revs till förmån för Knutpunktens uppförande.

I och med att färjetrafik och järnväg försvann öppnade sig Norra hamnen för byggnation och en mer än tio år lång debatt kring det stora området. Efter en mängd omtag blev de flesta till slut överens om att när Norra hamnens 13 hus stod klara till H99 så blev området luftigt, publikt och lagom högt.

Det skulle dröja nästan 15 år innan bebyggelsen i centrala Helsingborg tog fart på allvar igen, men inte på obrukad mark. För plötsligt började Knutpunkten bli högre med tillbyggnader på taket. Strax därefter började också den första etappen av H+-området. Oceanpiren, som i alla tider varit blott ett hamnområde med lagerbyggnader, sköt i höjden.

Men det var först när husen stod på plats som två partier, Liberalerna och Socialdemokraterna, som varit med och godkänt planerna, höjde rösterna och sa att det blev för högt.

Betydligt högre tongångar blev det på den norra sidan av Inre hamnen, på det som i folkmun kallades Ångfärjetomten.

I februari 2010 klubbade kommunfullmäktige igenom att tillåta bygget av Saltkristallerna med kongressanläggning, hotell och bostäder. Protesterna blev enorma och helsingborgarna ville se en folkomröstning i frågan. Det var först när Socialdemokraterna, som tidigare varit för bygget och emot en folkomröstning, byte fot som projektet begravdes.

– Vi har kommit till vägs ände. Vi har varken folket eller myndigheterna med oss, sa Mikael Skoog (S) i augusti 2012.

Istället pratade man om "ett omtag". Ungefär på samma sätt som man nu tio år senare gör när Oceanhamnen anses ha blivit för tätt och för högt.

Alla siktlinjer ut mot havet går inte att se från allmänna platser. Den här från en balkong på Gasverksgatan är en sådan. Men den ger ändå en bra bild över hur bebyggelsen mellan landborgen och vattnet förändrats över tid. Förr var här på Söder öppet och trafikerat. Idag är här mer bebyggt och bilfritt. Och Sundsutsikten mer begränsad. Den gamla bilden är tagen strax efter högertrafikomläggningen 1967.

Bilder: Björn Lilja, HD. Peter Ferm, HD. Helsingborgs stadsarkiv. Bilder från Carlotta, Helsingborgs stads museisamling.

Tack till alla som hjälpt till och till er som släppte in oss för att ta nya bilder.