Liza Aleksandrova-Zorina är journalist, författare och skribent på kultursidan.

Mitt Facebookflöde tycks lida av något slags schizofreni. Hemska bilder och självömkande inlägg om vartannat. Gränsen är dragen mellan den ukrainska delen och den ryska. Det borde inte vara svårt att värdera problemnivåer mellan krigsbrott och visumstopp. Men tydligen är det svårt, även för massmedierna.

Att släppa in eller inte släppa in turister från ett land som för ett vidrigt utplåningskrig och hotar världen med sina rostiga kärnvapen. Är det ens en etisk frågeställning? Jag har svårt att förstå att man på allvar diskuterar detta. Hur mycket empati behövs det för att föreställa sig vad en ukrainsk flykting känner inför en grupp ryska turister som tar selfies med de europeiska sevärdheterna som bakgrund?

Ett argument mot visumstopp förefaller mig dock vara befogat. Att de som utsätts för repressalier i själva Ryssland inte kommer att kunna lämna landet och söka asyl i EU. Men även det argumentet är lite haltande. För man behöver inte söka skydd i just ett EU-land. Jag vet att det kan låta provocerande. Speciellt med tanke på att jag själv befinner mig i Sverige. Men den människorättsorganisation som jag arbetade åt när jag bodde i Ryssland, har flyttat hela sitt kontor till Georgien. Flera av mina gamla journalistkollegor bor idag i Armenien. En del av mina aktivistvänner – i Kirgizistan. Ett annat land som har en stor och hjälpsam rysk dissidentmiljö är Montenegro. Ett stopp för Schengenviseringar förändrar alltså inte så mycket, generellt sett.

Det pratas en del om att turistvisumstopp innebär någon sorts kollektiv bestraffning. Men statistiken säger att 69 procent av den ryska befolkningen aldrig varit utomlands. Och majoriteten av de resterande 31 procenten har inte besökt Schengenländer utan rest till Turkiet, Egypten, Thailand och – Ukraina.

Om det stämmer, betyder det att vi talar om en privilegierad minoritet. Och det är klart att en del av den minoriteten består av de intellektuella, kulturarbetare, människorättsaktivister som har band till det fria Europa. Många av dessa har redan lämnat Ryssland. De som är kvar bör fortsatt beredas en möjlighet att få nationella viseringar, benämnda D-visum, och således – en möjlighet att söka asyl i ett EU-land om säkerhetsläget blir akut.

Men resten – affärsmän, före detta och nuvarande tjänstemän, medarbetare i den enorma propagandamaskinen och allehanda skumma figurer med pengar på fickan. Ska de fortsatt få turista i Europa..?

För inte så länge sedan besökte jag stadsbiblioteket i en mellanstor svensk stad. På hyllan med ryska böcker hittade jag romaner författade av ryska propagandaskribenter, bland annat en bok om kriget i östra Ukraina skriven av Putins knäförfattare Zachar Prilepin. Det här är en man som deltagit aktivt i striderna i Ukraina på angriparens sida. Sedan länge får Prilepin inte resa in i EU. Men bibliotekarierna har förstås ingen aning om vad som döljer sig under omslaget med den obegripliga kyrilliska skriften.

Jag tänker att ryska medborgare som reser in i Schengenområdet med turistvisum är som böcker på den där hyllan. Ingen vet vilka de är, vad de gör i Ryssland, om de har band till regimen, om de jobbar för det statliga propagandamaskineriet, hur de ställer sig till kriget. Det är svårt, om ens möjligt, att titta under varje omslag, även om jag tycker det vore önskvärt. Ryska medborgare måste någon gång förstå att de har ett medborgerligt ansvar för det som görs i deras namn. Därför är ett generellt stopp för turistviseringar den minimala åtgärd man bör införa.

Fotnot: EU-kommissionen har beslutat att från måndag häva det avtal som gav ryska medborgare ett snabbspår till EU-visum. Beslutet innebär att ryska medborgare fortsatt kan resa in i EU, men då efter en längre och dyrare visumansökningsprocess.