Svante Weyler är förläggare, författare och journalist.

När Hilary Mantel var en liten flicka meddelade hennes mor en dag att en ny man, Jack, skulle flytta in hos dem. Hilary fick inte veta vad det var för fel på hennes pappa, men eftersom katoliker i den lägre medelklassen i nordvästra England inte skiljde sig så flyttades pappan ut ur föräldrarnas sovrum och in i Hilarys rum och Jack tog hans plats bredvid modern. Till sist blev arrangemanget omöjligt och, skriver Hilary Mantel i sin självbiografi ”Skuggan av ett liv”, efter det nämndes han inte med ett ord.

”Really?”, frågade jag henne där hon en minnesvärd gång satt hemma vid vårt matsalsbord, inbjuden till Sverige för att tala om sina romaner om Cromwell. ”Yes, really”, svarade Mantel, ”you see, my mother was very good at creating scenes.” Sådan mor, sådan dotter.

Nu skapar hon inga fler scener själv, Hilary, men de hon har skapat har tagit plats i världens litteraturhistoria.

Med sina tre stora romaner om Thomas Cromwell, Henrik VIII, Anne Boleyn och alla de andra som fyllde hovet i England och det engelska 1500-talet med makt, blod, kärlek och död, har hon inte bara förändrat synen på denna epok i den engelska historien, hon har också gjutit nytt liv i den en gång så stolta genre som kallas historiska romaner. Att den svenska Akademien under det senaste decenniet har funnit tio bättre författare att belöna är ett mirakel. Eller ett grovt misstag.

Den begåvade flickan Hilary ville åka till London, studera juridik och sen bli politiker. En förfärlig sjukdom, endometrios, länge o- och felbehandlad av okunniga läkare, tvingade henne att ge upp de planerna och gjorde henne till författare.

Hon visste från början att hon en dag skulle skriva om Thomas Cromwell, smedsonen som blev Englands näst mäktigaste man och närmaste rådgivare till kungen. Hon ville bara vänta in rätt ålder och satte inte igång med detta väldiga projekt förrän hon var lika gammal som Cromwell var då han stod på höjden av sin makt. Hon var hela tiden rädd för att någon skulle knipa hennes ämne.

Ingen annan förstod, så som hon, vem denne Cromwell egentligen var. Och vad det innebar att stiga till maktens höjder utan att ha kungligt eller ens ädelt blod i ådrorna. Bara en oerhörd begåvning. Trilogin om Cromwell är ett porträtt av den moderna politikens födelse, av Cromwell som den första spinndoktorn, men framför allt en gestaltning av meritokratins möjligheter under enväldet. I varje ögonblick vet Cromwell att hans öde beror av kungens gunst, ett felsteg och han förlorar inte bara sin position, utan huvudet.

I ett England som är som besatt av sin kungafamilj, blev Mantel ibland den slav på triumfvagnen som ingen ville lyssna till. När de brittiska medierna ägnade sig åt bump watching av Kate, det vill säga försökte få syn på en blivande arvinge till tronen, så jämförde Mantel, skarpt och en smula elakt, det med Henrik VIII:s avverkande av drottningar för att säkra tronen med hjälp av en son. Den engelska kungafamiljen är som pandor, skrev hon, lika sällsynta och med samma svårigheter att para sig. Hur hon skulle sammanfattat de senaste veckornas begravningsyra får vi nu aldrig veta, synd.

Privat och offentligt, i artiklar eller romaner, det spelade ingen roll: Hilary Mantel förenade engelsk wit med lika engelsk wisdom. Hennes länge så knepiga liv vändes med romanerna om Cromwell i triumf, ingen engelsk författare i samtiden kan göra henne rangen stridig.

Ingen alls, kanske.

Läs också: Författaren Hillary Mantel är död.