”Jaga, jaga, jaga grisen!”

Jägarna på Lillans scen i Helsingborg skanderar taktfast och provocerande. Allt fler faller in i kören, när Jack, den forne skolkörsledaren, själv tar på sig rollen som enväldig anförare för några av de pojkar som efter en flygkrasch strandat på en öde ö. Nu gäller det att hitta ett sätt att överleva laglösheten när vuxna inte längre kan axla ansvaret. För den hysteriskt skriande Jack är lösningen spjutet.

Mer lågmäld är den grupp pojkar som istället utser den rationelle Ralph till ledare. Att hålla liv i elden och den stigande röken är det enda som kan rädda dem alla. Likaså samtalet. En trumpetsnäcka blir tecknet för de möten som ska reglera samvaron på ön. Gruppens egentlige ledare – men också dess sårbara punkt – är dock den förnuftige, men veke Piggy, som hela sin skolgång mobbats för sina glasögon och sin astma.

Men det som börjar som en lek – på scenen gestaltad som en rugbymatch mellan de två grupperna – blir snart allvar.

”Döda grisen! Blod ska flyta!”

Johan Paus uppsättning av William Goldings roman från 1954 låter oss renodlat och stiliserat betrakta ondskans och rädslans mekanismer. På Lillans scen är allt sparsmakat. Barnen bär brittiska skolunifomer – halvtrasiga pullovrar och slarvigt knutna slipsar. I andra akten bär jägarna masker som istället för tankarna till en nersliten postapokalyptisk värld. I övrigt bara grå sand, en öppen spelplats för flera scenarier och tolkningar.

Goldings roman är en allegori om makt, en berättelse som kan bära många andra berättelser där destruktiv makt utövas, och där människans civilisatoriska förmåga fallerar: internatskolan, den brittiska imperialismen, kalla kriget, och kanske inte minst för oss idag: gängkriminaliteten eller klimatkatastrofen.

Men bakom maktbegäret – och ondskan – ligger alltid rädslan. Det ”odjur” som de båda grupperna på ön på olika sätt försöker undkomma, är bara en projektion av dem själva. ”Det där är inte odjuret. Det är vi.”

I Johan Paus uppsättning spelas de strandsatta internatskolepojkarna av vuxna. Det är ett enkelt och givet grepp, som inte alltid är så lätt att lyckas med. Men Cecilia Borsséns ängsligt förnumstiga och lillgamla sanningssägare Piggy, och Ronja Svedmarks utåtagerande Jack, som balanserar mellan djup skräck och grov aggressivitet, skapar på ett utmärkt sätt de motpoler som bär upp hela dramatiken. Däremellan försöker alla de andra i den stora ensemblen trovärdigt och trevande hitta sina roller. De vuxna skådespelarna skapar ett förfrämligande som föder distans och eftertanke. Det överraskande slutet förstärker känslan av självreflektion. Är det så här vi människor är? Lätta att förleda? Kanske rentav onda? Eller bara rädda?

Finns det någon avgörande invändning mot ”Flugornas herre” så är det inte mot Johan Paus vältrimmade uppsättning, utan mot Goldings roman. Han utgick, precis som Joseph Conrad i ”Mörkrets hjärta”, från föreställningen om en inneboende mänsklig ondska som bara civilisationens mer eller mindre förkvävande krafter kan hålla stången.

Men frågan är om det inte är tvärtom. På mitt nattduksbord ligger Rutger Bregmans uppmärksammade bok ”I grunden god. En optimistisk historia om människans natur” från 2019. Ett civiliserat, jämlikt och demokratiskt samhälle kan överhuvudtaget inte byggas om inte människan har de altruistiska egenskaper som krävs. På många plan, men inte på alla, har vi visat att vi kan.

Det är en upplyftande tanke i en värld som på många sätt ser allt mörkare ut. Vi kan trots allt fortsätta tro på Piggy som med trumpetsnäckan vill hålla liv i det gemensamma. Hans skärskådande glasögon är det brännglas som får det civiliserade samhällets eld att åter och åter flamma upp trots ondskans, det vill säga rädslans, ständiga angrepp.

Ann-Sofi Ljung Svensson är litteraturvetare och scenkonstkritiker på kultursidan.