Staffan Storm är musikkritiker och skribent på kultursidan.

Med dessa båda album finns nu äntligen samtliga bevarade symfonier av Emelie Mayer inspelade i representativa och välklingande tolkningar.

Mayers symfonier tillkom under hennes tid i Berlin på 1850-talet, där även de flesta av dem också framgångsrikt uruppfördes. Hennes musik är förankrad i den klassisk-romantiska traditionen från Mendelssohn och har både en fängslande melodik och en rikedom av originella rytmiska och harmoniska idéer.

Den tredje symfonin finns på båda albumen, dock skiljer sig inte interpretationerna nämnvärt från varandra mer än i smärre detaljer. Verket är dynamiskt utåtriktat med ett effektfullt bruk av slagverk i finalsatsen.

Av de följande symfonierna finns den fjärde endast bevarad i en klaverversion medan den femte har gått förlorad, något som även gäller den senare åttonde. Symfonierna 6 och 7 är alltså hennes båda sista och i dem har formatet växt jämfört med de tidigare verken. Den sjätte i E-dur har en ljus grundstämning, trots den långsamma satsens sorgmarsch, medan den sjunde i f-moll är högdramatiskt intensiv.

När den sjunde symfonin uruppfördes 1862 hade Wagner skapat en ny syn på tonalitet med sin högromantiska opera ”Tristan och Isolde”, en stil helt fjärran Mayers klassiska ideal, och i Wien skulle inom kort Brahms och Bruckner lansera en ny syn på symfonins form och innehåll. För Mayers verk innebar 60-talet början på en långvarig period i glömska – att hennes på alla sätt hörvärda symfoniska produktion nu lyfts fram i ljuset är inte en dag för tidigt.