Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Har du fantiserat om att krypa upp i Marilyn Monroes vagina och kika ut på världen därifrån?

Inte? Det hedrar dig. Däremot verkar regissören Andrew Dominik ha drömt om att få göra just det.

I hans nya film ”Blonde” finns två scener som bokstavligt talat utspelar sig inne i ikonens slida. Publikens blick befinner sig i höjd med livmoderhalsen. Vi är djupt inborrade i Marilyn Monroes fiffi när vi plötsligt ser hennes blygdläppar säras resolut av läkare. Från första parkett bevittnar vi två traumatiska abort-ingrepp. Under den första aborten skriker Monroe desperat att hon vill behålla barnet, men ingen lyssnar på henne.

Det är bisarra scener. Men det blir värre. Mycket värre. Som när ett av fostren börjar prata inne i magen. Döda mig inte, kvider det till mamma Marilyn.

Filmen hade premiär på Netflix i förra veckan och bygger på Joyce Carol Oates omtalade roman ”Blonde” från 1999, en litterär fantasi om Marilyn Monroe vars dopnamn var Norma Jeane. I drygt två decennier har läsare bråkat om boken: Är den ytterligare en exploatering av världens mest kända blondin eller en upprättelse av en orättvist hånad kvinna?

Kring filmatiseringen har ett nytt skyttegravskrig brutit ut. Vissa ser ett bländande vackert mästerverk om en utsatt kvinna, andra ser kvinnotortyr utspökad till konst.

För mig blir det snabbt tydligt att filmregissören Andrew Dominik endast vill se Marilyn Monroe som ett offer – plågad av sina aborter, sin psykiskt sjuka mamma och sin frånvarande fader. Filmen är en nästan tre timmar lång Golgatavandring där skådespelerskans känslospektrum stympats. Borta är Marilyn Monroes kvickhet och humor. Publiken serveras i stället ett stycke honkött som främst upplever smärta, fasa och ångest.

I filmens mest plågsamma scen tvingas Marilyn Monroe suga av en arrogant John F Kennedy i ett hotellrum. Precis som i porrfilmer zoomar kameran in på hennes mun och uppspärrade ögon. Om man tyckte att vaginascenerna och det talande fostret var obehagliga, så är det inget mot detta utdragna blowjob där varje sugande rörelse girigt fångas upp av kameran. Regissören Andrew Dominik övervägde säkert att visa sädens kompletta väg från presidentpung till skådismun, men nöjde sig med pinsamma filmklipp på stegrande raketer och explosioner.

Voffor gör regissören på detta viset? I en avslöjande intervju i tidskriften ”Sight and sound” framgår det att Andrew Dominik är besatt av Marilyn Monroes självmord. Reportern undrar varför filmen inte visar att Monroe även startade ett produktionsbolag, att hon engagerade sig emot häxjakten på kommunister och att hon kämpade emot segregationen när hon hjälpte jazzsångerskan Ella Fitzgerald.

Andrew Dominik avfärdar frågan. Marilyn Monroe brydde sig inte så mycket om det där, killgissar han. Filmen, säger han, handlar främst om att hon tog livet av sig. Han går med på att hon lyckades ta kontroll från männen på filmbolagen men förklarar att den ”linsen” inte intresserar honom. I stället vill han fokusera på att Marilyn Monroe var ett oälskat, traumatiserat barn som ville förstöra sitt liv.

Talande är också ett parti ur intervjun som inte fick plats i artikeln, men som reportern publicerade på Twitter. Där hävdar Andrew Dominik att knappt någon tittar på Marilyn Monroes filmer längre. Journalisten protesterar och framhåller komedin ”Herrar föredrar blondiner” (1953) där en kvick Marilyn Monroe ger igen på männen. Dominik imponeras inte av den feministiska analysen och slänger ur sig att de kvinnliga figurerna i klassikern var ”välklädda horor”.

Hans ovilja att gestalta en människa i hela sin komplexitet är tydlig. Vi ska förstå att Marilyn Monroe (spelad av en porträttlik men endimensionell Ana de Armas) imponerar på dramatikern Arthur Miller under en provspelning för hans pjäs. Men hennes talang visas aldrig, det skulle krocka med bilden av hysterikan.

Resultatet är en outhärdlig film där en vuxen kvinna pratar med bebisröst i 2 timmar och 46 minuter. Publiken förväntas vara lika infantil, inträngd i Marilyn Monroes vagina.

Nej, tack. Leave Marilyn alone!

VECKANS...

Kulturdebatt. Är tidningarna verkligen ekonomiskt beroende av SD-kritik? Är kultursidorna beroende av SD som fiende? I veckan dissekerade kollegan Malin Krutmeijer en lång rad märkliga påståenden på kultursidorna. Jag delar hennes oro, att det offentliga utrymmet för kritik mot högerradikalismen kan minska.

Obehagligaste. Sveriges ambassadör kallades upp till turkiska UD efter att SVT-programmet ”Svenska nyheter” drivit med president Erdogan. Alltså, Turkiet där det är olagligt att förolämpa snöflingan Erdogan och där modiga journalister sätts i fängelse. Varför vill Magdalena och Uffe bli Natovänner med en sådan regim?

Pristagare. Många har berömt att fredspriset gick till den fängslade demokratikämpen Ales Bjaljatski från Belarus samt ryska organisationen Memorial och ukrainska Center for Civil Liberties. Reaktionerna på litteraturpristagaren Annie Ernaux har däremot pendlat från svala till hyllande utrop.