Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.

”Blonde” väcker starka känslor som få filmer de senaste åren. Dels för att den använder en av 1900-talets mest omdiskuterade kvinnliga ikoner för att trycka på smärtpunkter som dröjer sig kvar i backlashen efter Metoo. Dels för att den förlitar sig på sitt konstnärliga uttryck i stället för att tillhandahålla en pedagogisk manual som lägger tolkningen tillrätta.

Biografier om stjärnan finns i överflöd, dokumentärer likaså. Joyce Carol Oates roman eller Andrew Dominiks film har andra avsikter. Deras Jekyll/Hyde-porträtt av verklighetens Norma Jeane Mortenson som fånge i filmdukens glamouriserade sexbomb Marilyn Monroe är en vidräkning med 1950-talets nykonservativa könsrollsideal. Något högerpopulister runt om i världen dammat av som ”naturgivna” under senare år.

”Herrar föredrar blondiner” (1953) är ett bra exempel på den Playboyfilosofi som var dåtidens melodi. Den handlar om sugardejting, fast lyxigare och med Monroe som entusiastisk försäljare av sina köttsliga tjänster mot diamanter. Med välvillig läsning kan man förstås hitta både hbtq-inslag och pikar mot torskarna. Men de är bara skojfriska, dramatiska hinder på vägen mot herrarnas triumf i slutscenens glamourbröllop.

Monroes enda filmproduktion, ”Prinsen och balettflickan” (1957), är inte mycket bättre. Här hade hon möjligheten att förverkliga drömmen om att vinna erkännande som dramatisk skådespelare. Ändå valde hon att åter ställa fram sexbomben som säljande förpackning i en film som blev en både personlig och konstnärlig katastrof. Filmen är en tragisk bekräftelse på Norma Jeanes oförmåga att bryta sig ur Marilyn; den tvångströjan släpper först i ”De missanpassade”.

Centralt i romanen och filmen ”Blonde” är abortscenerna, som Rakel Chukri i linje med några andra kritiker ser som ännu ett övergrepp på stjärnan. Beskrivningen får Dominik – och implicit även Joyce Carol Oates – att framstå som Harvey Weinsteins draksådd med huvudet uppkört i Monroes skrev. Jag har i och för sig svårt för sökta kameraplaceringar, men menar att tolkningen missar målet.

Ett av Norma Jeanes barndomstrauman var att hennes mentalsjuka mor önskade att hon aldrig blivit till, därav dränkningsförsöket i filmens inledning. Aborterna blir en återupprepning av traumat, nu med Norma Jeane själv som både mor och foster. Genom att döda sitt barn, dödar hon också sig själv för att kunna fortsätta vara Marilyn Monroe. Det både speglar hennes upprepade självmordsförsök och förebådar det slutliga självmordet.

Att scenerna är påträngande obehagliga är själva syftet. Men så är ”Blonde” också en skräckfilm om ett mördande absurt kvinnoideal, i det här fallet bokstavligen. Skrämmande just för att sexbomben biopubliken älskade var ett monster för kvinnan som spelade henne.

FOTNOT Läs tidigare texter om Blonde:

Varför tvingas vi in i Marilyn Monroes fiffi? av Rakel Chukri.

Skoningslös skildring av Marilyn i mardrömsfabriken av Michael Tapper.