Kommentar till insändaren ”Om inget kraftfullt motstånd sätts in kan folkstyret ruttna som fisken” 2/10 av Bengt Silfverstrand.

I sin insändare förklarar inte Bengt Silfverstrand varför högerpopulismen nått sådana framgångar. Han nämner förhoppningarna om töväder efter Berlinmurens fall 1989. Vapenindustrin befarade att fred hotade deras profiter och deras lobbyister började utmåla än den ena än den andra som att vara en ny Hitler. Redan avgående president Eisenhower varnade 1961 för det militärindustriella komplexet, men tyvärr förgäves.

Bengt Silfverstrand talar om ”antiliberala krafter”, men vad är liberalism? Det handlar om frihet, men frihet för vem? Tyvärr har det mest handlat om frihet för de stora kapitalägarna på folkflertalets bekostnad. Sedan 1990 har skatter sänkts främst för de rika och nedskärningar i skola, vård och omsorg genomförts av både borgerliga och socialdemokratiska politiker även om de borgerliga ofta varit värre. Privatiseringar har medfört en tystnadskultur, ty den som säger ifrån löper större risk att bli arbetslös.

Människor som tidigare framgångsrikt kämpat för skola i närområde tystades av påståenden om att pengarna var slut. Politiker talade om ”enda vägens politik”. Under Fredrik Reinfeldt fråntogs långtidssjuka sin försörjning. Ingen blir friskare av det. Det var den värsta högerpolitiken sedan första världskriget. Nu hotar ännu värre försämringar för folk.

Samtidigt som dessa försämringar har många flyktingar kommit från Balkan, från Mellanöstern och andra länder. Många har då sett invandringen som orsak till problemen, samtidigt som vi, som pekat på de rikas vinstintressen och girighet som orsak, haft svårt att föra ut vårt budskap. De ekonomiska klyftorna har ökat mer i Sverige än i de flesta andra länder.

Bakom de krig, som lett till stora flyktingströmmar, finns västmakter med lönsam vapenexport, intriger och ibland direkt krigföring, till exempel mot Serbien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003, Libyen 2011, men ibland genom ombud. Den nyliberala politiken startade med Pinochets Chile, fortsatte med Thatchers Storbritannien, Reagans USA och spreds sedan över större delen av världen.

Försöken att isolera SD till exempel när Ohly vägrade sätta sig i en stol bredvid Åkesson, var kontraproduktivt. SD-sympatisörer upplevde att etablissemanget mobbade SD och de fick fler sympatisörer.

När jag i kommunfullmäktige i början på 90-talet bemötte främlingsfientligt tal med att peka på nedskärningarna som orsak till främlingsfientlighet, hindrades jag av den liberale kommunfullmäktigeordföranden. Den liberalen var inte för yttrandefrihet, när det riskerade avslöja hans dåliga nyliberala politik.

Läs också min insändare 28/9 ”Bättre att prata med SD än att ta över deras politik”, där jag förklarar lite av hur massmedia stött SD. I mitt 100-sidiga häfte ”Ändra systemet – inte klimatet, men hur?” har jag visat på den politik som krävs för att vända den oroande utvecklingen.

Stig Broqvist