Att Sveriges nya regering är beroende av stöd från Sverigedemokraterna (SD) ger anledning till oro för mänskliga rättigheters ställning i landet. SD:s politik och ideologi både ifrågasätter och urholkar mänskliga rättigheters värde. Det åligger nu övriga partier att slå vakt om statusen för de mänskliga rättigheterna.

Att många av SD:s politiska förslag ifrågasätter och underminerar vissa mänskliga rättigheter är känt. En del av dem finns i Tidöavtalet för att genomföras under mandatperioden, med migrationspolitiken som det tydligaste exemplet.

Sakpolitiken reflekterar en djupt ideologisk konfliktlinje. SD:s nationalkonservativa ideologi är inte bara oförenlig med mänskliga rättigheter utan står i direkt konflikt med dem. Ideologin prioriterar nationell enighet och den föreställda nationens intressen över allt annat, inklusive enskilda individers intressen och rättigheter.

Den moraliska övertygelsen att människor kan kräva att samhället organiseras så att alla garanteras lika möjligheter att leva säkra och bra liv, är ett potentiellt hot mot den nationella enighet som SD eftersträvar.

Vice versa medför en nationalistisk ideologi överhängande risker för grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, så som mötes- och föreningsfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten till självbestämmande för minoritetsgrupper. De krav på samhällets organisering som uttrycks i sådana rättigheter kan uppfattas som hot mot nationens enighet och särart.

Även rättsstatens principer kan uppfattas stå i motsats till ideologins visioner, vilket syns tydligt vid en internationell utblick där nationalistiska regimer i länder som Ungern, Polen, Turkiet och Kina förtrycker minoriteter och försvarar tortyr som ett verktyg för att skydda nationen.

I den mån SD:s principprogram hänvisar till mänskliga rättigheter, är det i form av krav som Sverige och svenskarna kan ställa på andra. Mänskliga rättigheter blir assimileringspolitikens minimikrav, med betoning på skyldighetssidan av myntet. I stora stycken ersätts dock mänskliga rättigheter av medborgerliga rättigheter. Där är kriteriet för medborgarskap ett luddigt ideal om ”svenskhet”, definierat utifrån lojalitet med Sverige, respekt för lagar, kunskaper i svenska språket, svensk historia och samhällsliv.

Detta är ett skifte bort från den mänskliga rättighetsbaserade politik som tjänat Sverige väl och är i förlängningen ett hot mot demokratin. När nationalistiska och populistiska krafter får allt större inflytande innebär det inte bara avsteg från asylrätten och en solidarisk internationell politik, utan också ett hot mot demokratins fundament, som oberoende medier och rättsväsende.

För att garantera, skydda och upprätthålla mänskliga rättigheter krävs hållbara institutioner med hög integritet. Till dessa räknas utbildnings- och forskningsinstitutioner, inklusive skolan. Det är ingen slump att fri forskning angrips i auktoritära stater, Ungern är ett närliggande exempel. Institutet för mänskliga rättigheter, som inrättades i januari 2022 utifrån internationellt erkända principer, är ytterligare ett exempel på samhällelig infrastruktur som det är särskilt angeläget att utveckla under kommande år.

Juridiskt skydd för mänskliga rättigheter är inte tillräckligt. Det handlar också om att sprida kunskap och information, om att skapa förutsättningar för individer att kräva sin rätt. Det är därför viktigt att tillvarata och vidareutveckla kompetens och praktisk kunskap kring mänskliga rättigheter brett i samhället.

Det faktum att Sverige är en fullvärdig demokrati där individuella rättigheter respekteras kan fungera som ett skydd mot de värsta konsekvenserna nationalismen kan medföra. Men det förutsätter att övriga partier, såväl den nya regeringen som oppositionen, slår vakt om mänskliga rättigheters ställning i landet.

SKRIBENTERNA
Eric Brandstedt, lektor i mänskliga rättigheter på historiska institutionen vid Lunds universitet.

Karin Zackari, lektor i mänskliga rättigheter på historiska institutionen vid Lunds universitet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.