Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Det har inte varit lätt att vara skåning. I offentligheten har det funnits två grymma öden som skånskan ofta drabbats av: Antingen har människor norr om Hallandsåsen rasat och velat bannlysa den från kulturproduktioner, som om skånskan vore en språklig demon som stack nålar i deras öron. Eller så har den utsatts för en brutal dialektmassaker och knappt gått att känna igen.

Tv-serien ”Snapphanar”, som sändes i SVT julhelgen 2006, lyckades pricka in båda dessa öden. Alla var besvikna! Tittare norröver hävdade att de inte förstod vad som sades, vilket fick Aftonbladet att rycka ut och förklara hur man sätter på textremsan. Tittare sydöver hävdade att skådespelarna pratade fejkskånska. Eller ”Komvux-skånska”, för att citera kulturskribenten Jesper Högström som menade att huvudrollsinnehavarens tal kändes lika genuint ”som en kristallterapeut på Österlen”.

Det går att fylla en hel bok med den här typen av dialekt-mobbning. Men på senare tid har något hänt. Plötsligt hör man skånska överallt. Den dominerar i humorprogram som ”Svenska nyheter”. I ”På spåret” har det i flera år varit närmast obligatoriskt att ha en skåning i laget för att kunna vinna. Nästa år leds Melodifestivalen av Jesper Rönndahl och Farah Abadi. Och i tv-rutan har ”Tunna blå linjen” en gång för alla bevisat att en storsatsning kan lyckas även om nästan alla skådespelare talar skånska.

”Tunna blå linjen” är ett tydligt exempel på skånskans revansch. När tv-serien ”Bron” började sändas 2011 lyste skåningarna med sin frånvaro i huvudrollerna. Tv-tittarna förväntades acceptera att en polisstation i Malmö dominerades av 08-or. Tio år senare bänkade sig 2 395 000 tittare framför premiäravsnittet av ”Tunna blå linjen”, trots att den ljudmässigt var en orgie i skånska. I ensemblen fanns flera skåningar som under större delen av sin karriär behövt tala rikssvenska, men nu fick de äntligen jobba på sin egen dialekt.

I en ny artikelserie – ”Skånskan slår tillbaka” – undersöker vi därför skånskans ställning i kulturen. Först ut är Per Lasson, skådespelaren bakom myspolisen Jesse i ”Tunna blå linjen”. I en öppenhjärtig intervju berättar han hur svårt det var att få tv-roller i början trots att det i åratal massproducerades filmer på Österlen.

I början av 2000-talet fick Lasson en liten roll i en Wallander-film, bara för att upptäcka att hans skånske rollfigur var en korkad Kling & Klang-polis. ”Så kom stockholmarna in och fixade biffen”, minns han.

Även han har noterat trendskiftet där skånskan blivit allt mer accepterad i olika produktioner. Folk förväntar sig helt enkelt autenticitet. Den förment neutrala scensvenskan kan distansera publiken. Eller som Lasson uttrycker det: ”Man får fem timmars Tjechov-pjäser där allt är melankoliskt och det vajar linnen. Det kan handla om ett självmord men man pratar om det som att man har tappat bort en blyertspenna.”

I artikelserien kommer vi få exempel på att utvecklingen går i två riktningar samtidigt. Det lanseras många helskånska satsningar, men det finns också producenter som drar slutsatsen att publiken i stora delar av landet inte vill höra diftonger. Därav den dubbeltydiga vinjetten: Skånskan slår tillbaka.

Klart är att vi kommit en bit på vägen. Det är idag svårt att föreställa sig krav på att skåningar i tv bör dubbas eller textas, något som författaren PC Jersild fräckt föreslog 2008. I en kolumn i Dagens Nyheter beskrev han ”utpräglad skånska” som en styggelse, trots att han hade vuxit upp med skånsktalande föräldrar. Han kunde dock acceptera några undantag: skånska var okej i lokala program och i Radioteatern.

Det kommer inte att ske, att skånskan placeras i språkliga reservat. Det finns helt enkelt för många som vill släppa diftongerna fria.

PS 1: Jag är som känt ingen tvättäkta skåning utan en smålänning som har bott i Skåne sedan 1997. Min ursprungsdialekt är nog en av de minst vanliga i offentligheten. Chockerande nog är intresset svalt för jönköpingskan där korv uttalas ”kööv” och kyrka kallas ”kööka”. Fler borde inse att r helt enkelt är en överskattad bokstav.

PS 2: Friheten är större i Norge! I vårt grannland arbetar man aktivt för att bevara dialekter i tv, film och teater. Det finns även större utrymme för dialektala uttryck i artiklar och böcker. Som mina ingifta släktingar brukar säga: ”Eg e' ikkje fra Norge – eg e' fra Bergen."