Bo Söderström var de små nyansernas och skiftningarnas mästare.

Han var en av de elever på konstskolan Valand som 1967 valdes ut till utställningen” 8” på Göteborgs konsthall. Och det var ur den kamratkretsen den legendariska gruppen Björnligan bildades med Söderström, Nils Olof Bonnier, Anders Bergh, Dag E Nyberg och Graham Stacy. De förenades av en öppen, konceptuell hållning. Och deras estetik avgränsade sig mot både den vanliga politiska konsten och de traditionella hållningar som behärskade stadens konstscen i övrigt.

De spejade ut över det nyaste landskapet i konstvärlden och tog bland annat intryck av Robert Smithson, Ed Ruscha och pattern painting. Och framför allt försökte de komma åt grundläggande strukturer i samhället som låg under det rent subjektiva, så kallade primary structures. Det låter teoretiskt men deras praktik var synnerligen direkt. Dogmatism och konservatism, från vilket håll den än kom, hade inget att hämta hos Björnligan. De omsatte sin nyfikenhet i serier, konstnärsgjorda böcker, musik. Och direkta aktioner, 1968 ockuperade de Götaplatsen med en skulpturinstallation där bland annat gigantisk engelsk konfekt blockerade trapporna.

Sedan Björnligan upphört året därpå fortsatte Söderström måla i den minimalistiska anda som var hans fokus. Måleri handlade för honom om hur olika former och färger möttes. Och vad som hände då? Det var en öppen historia med oändligheten som yttersta gräns. Och hans utställning på Galleri Palamedes i Stockholm 1968 blev en magnifik installation i klara färger med former som suggererade fram skiftande rum.

De mönster som fanns – eller ofta bara anades – i hans målningar gav eko i betraktaren; blev till koloristisk meditation. Men idén var inte att fly bort, tvärtom siktade Söderström på stark närvaro.

Söderström var göteborgare, men flyttade till Järvsö tillsammans med Gudrun Åsling. Men han behöll hela tiden kontakten med hemstaden och hade ateljé på Konstakademin. Och jag minns hans utställning på Konstepidemins Galleri Göteborg för fem år sedan. Inför den lyskraften kan bara min blick beskrivas med en fras – lysten att se; jag rycktes med på inre svindlande resa.

Monokromer i bultande blå eller röda toner sög in mig i okända rum, somliga färgformer var lite skeva och kämpade osäkert för balansen så att jag kände mig nästan sjösjuk. Men vackert var det på ett alldeles eget vis. För Söderström var skönhet inte någon bekvämlighetsflagg. Den var en kraft.

Thomas Millroth, vän, konsthistoriker, konstkritiker