Matti Edén är musik- och operakritiker och skribent på kultursidan.

En sak som fascinerar mig med opera är att den i grunden bygger på ett risktagande. Det är mycket som kan gå fel och mycket som skall stämma för att den utlovade förhöjningen skall infinna sig.

Till att börja med måste sångarna vara tillräckligt bra. Detta gäller inte minst för sångarfester som Charles Gounods ”Roméo et Juliette”, musik där den ena smäktande melodin följer på nästa i ett till synes oändligt pärlband av arior och duetter, allt skrivet utifrån texter som idag ter sig lite väl gammeldags, som ett gigantiskt blomsterarrangemang med alltför många rosor. Även om Gounods musik i sig innehåller många intressanta nyanser, så hänger allt på att huvudrollerna lyckas trollbinda publiken i varje minut under de tre timmar förställningen varar. Särskilt som alla vet hur den slutar.

Att pricka in typecastingen i den internationella konkurrensen är således A och O. Med Kseniia Proshina och Sehoon Moon som Romeo och Julia har Malmö opera fått till en ren knock out. Fastän librettot är så högtravande lyckas paret blåsa in liv och nukänsla, dels genom blixtrande lätt soprankoloratur och lyrisk hjältetenor, dels genom scenisk intimitet och en känsla av tillit till att musiken kommer att bära dem ända fram till sluttonen. På ett liknande sätt följer dirigenten Patrik Ringborg Gounods partitur från bombastisk dramatik till innerlig sötma, Malmö operaorkester tar ut svängarna ovanligt mycket och litar på att det håller.

Överlag är sångarlaget mycket stabilt. Förutom en del premiärsuddighet i aktionens riktningar – operan handlar i princip om kärlek och hat och borde vara tacksam att regissera just vad gäller riktningar – så tillvaratar Amy Lane dramats olika känslolägen. Ändå tar Emma Ryotts scenbild mycket uppmärksamhet. Produktionsteamet har utgått från filmiska referenser och skapat en halvt realistisk, halvt drömlik värld som tar avstamp i New York i slutet av 1800-talet. Emblemet eller loggan för operan hänger som ett flor framför scenen och stannar kvar en stund i början av varje akt, vilket inger en filmisk känsla, nästan som vore Romeo och Julia en stumfilm med alla dess övertydliga känslolägen och melodramatiska ansiktsuttryck – en intressant paradox.

En annan spännande brytning är den mellan scenbildens lätt bisarra, låt oss kalla det moderna, uttryck och operans blommighet. Rester från första aktens ”Theatre Bizarre” ligger kvar länge, som det avhuggna clownhuvudet, stort som en bil. Stämningen påminner mig om filmskaparen Stanley Kubrick eller liknar rent av skräckfilm, så när Romeo klättrar upp på huvudet för att sjunga till Julia på balkongen får jag hålla i armstödet för att försöka greppa vad som pågår.

Här kommer Michael Barrys koreografi till understöd. Sex dansare används sparsamt och precist och förtydligar det som scenbilden antyder: Kärleksparets utsatthet. Romeo och Julia försöker överleva i en värld av hat och hot. Dansarna är inblandade i operans två konstnärliga höjdpunkter, minnesvärda glimtar där sång, musik, ljussättning och rörelse plötsligt formar en helhet. Först i akt ett när Juliette får reda på vem Romeo är och faller handlöst bakåt i två kusligt glittrande armar, sedan i akt fyra där bröllopet övergår i Julias begravning. Det är mästerligt regisserat.

Roméo et Juliette på Malmö måste kallas en lyckad storsatsning. Man har sökt kärnan utan att lägga en tolkning ovanpå sången.