Den 16 maj 2022 beslutade Sveriges riksdag och regering om en Natoansökan. Ett paradigmskifte, för att använda ett för de senaste veckorna bekant uttryck, men ett välkomnat sådant. Vi förs nu mot en försvarsallians som kan garantera trygghet både i vårt närområde och i vår omvärld, dessutom med bred politisk enighet i Sveriges riksdag. Den senaste veckan har däremot ytterligare ett skifte skett i svensk utrikespolitik, om än kanske inte ett paradigmskifte – ett slopat enprocentsmål för biståndet. Sverige drar alltså ner på sina biståndspolitiska ambitioner, ett beslut som kommer i helt fel tid och riskerar att underminera Sveriges roll och ställning globalt.

I en intervju med Sveriges nytillträdda utrikesminister Tobias Billström i Svenska Dagbladet den 22 oktober är han tydlig med sin utrikespolitiska diskurs; fokus på Norden, sedan Baltikum och därefter Europa, därutöver vill han värna svenska intressen, och det är just det sistnämnda, värnandet av svenska intressen, som inte kan anses gå ihop med ett slopat enprocentsmål. Enprocentsmålet infördes i slutet på 1960-talet av Sveriges riksdag och sedan dess har målet varit att en procent av Bruttonationalinkomsterna (BNI) ska avsättas till bistånd i budgeten. Biståndet kan anses inneha två funktioner; den ena att lindra mänskligt lidande, den andra att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor. Vad kan då anses problematiskt med ett slopat enprocentsmål?

Ja, i grunden handlar det om att svenskt bistånd inte kommer bli lika stort. Effekterna av detta kan komma att bli ett minskat svenskt inflytande globalt, i synnerhet när vi just nu är uppe i den mycket nödvändiga och för många länge efterfrågade Nato-processen. Sverige riskerar helt enkelt att bli ett dussinland, att bli som alla andra och förlora vår historiska ställning som en aktör för fred och utveckling. Självklart ska svenskt bistånd användas så effektivt som möjligt och det ska varken gå rakt ner i diktatorers fickor eller ses som en bättre lösning än frihandel.

Det handlar inte i grunden om att dagens och de senaste decenniernas biståndspolitik bedrivs på det bästa eller mest effektiva sättet – vad det handlar om är att lägre biståndspolitiska ambitioner riskerar att påverka Sveriges ställning globalt, och som ovan nämnt, att bli ett dussinland. Detta kan, som Tobias Billström värnar om, inte ligga i Sveriges intressen. Självklart ska vi efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina omprioritera så att ett demokratiskt grannland får ta en stor del av biståndet, men lösningen kan omöjligt vara att skära ner på det – det kommer endast underminera vår globala ställning.

Som den förre stats- och utrikesministern Carl Bildt en gång mycket klokt sade och skrev; hallänning, svensk, europé. Möjligtvis bör vi nu addera en tillhörighet; världsmedborgare. För precis som alla svenskar är européer är vi lika mycket världsmedborgare, och för att bevaka våra svenska intressen måste vi vara aktiva både i Europa – men världen får inte glömmas bort. Biståndspolitiken är inte den universella och kanske inte heller den viktigaste faktorn när det kommer till Sveriges globala ställning – däremot påverkar den vår ställning, och vår globala ställning måste anses vara ett högst angeläget svenskt intresse.

Oscar Falk

Helsingborg