Den 14 oktober fick Sverige en ny borgerlig regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med Sverigedemokraterna som fast stödparti. För de flesta som följer svensk politik kom det inte som någon större överraskning.

Redan under valnatten den 11 september stod det klart att det skulle bli en knapp borgerlig majoritet. Ulf Kristersson (M) hade under valrörelsen inte gjort någon hemlighet av att han var beredd att samverka med de tidigare så utfrysta Sverigedemokraterna.

Men det var Liberalerna som hade de avgörande mandaten och de hade gjort klart att de aldrig skulle godkänna en regering som inkluderade SD.

Det är omvälvande att de tre regeringspartierna och Sverigedemokraterna framstår som ett block. Men i ett internationellt och historiskt perspektiv markerar det ett normaltillstånd.

Sverigedemokraterna har all anledning att vara nöjda med sin position i det nya samarbetet. Det finns tveklöst stora fördelar med att ingå i en regering, men när det gäller de egna väljarna är det nästan alltid en belastning.

Forskning har visat att regeringar i snitt mister 2 procentenheter av sina röster under en valperiod. Det låter kanske inte så mycket, men betänker man att den segrande konstellationen styr med bara två mandats övervikt, blir det tydligt att också små förändringar av röstunderlaget kan få stora konsekvenser för landets politik.

Forskningen visar dessutom att små regeringspartier mister betydligt fler röster än statsministerns parti. Varför det är så vet vi inte riktigt, men en trolig förklaring är att småpartiernas väljare är missbelåtna med hur lite inflytande deras partier haft på regeringens politik.

Statsministerns parti lyckas som regel infria flera av sina vallöften, medan småpartiernas väljare ser att deras partier tvingas anpassa sig till statsministern, utan att få mycket i gengäld.

Särskilt relevant för Sverigedemokraterna är dessutom att när ett parti sätter sig i en regering utan att få statsministerposten, så straffas ett större parti hårdare ju större det är och ju sämre det går för Sveriges ekonomi. Med över 20 procent av rösterna och en överhängande energikris, hade en plats i regeringen kunnat kosta Sverigedemokraterna en stor del av rösterna i nästa val.

En position som stödparti är på många sätt gynnsammare, särskilt i ett system som det svenska, där partier som står utanför regeringen har möjlighet att påverka politiken genom utskottsarbete och under frågestunder i riksdagen.

Sverigedemokraterna har redan genom Tidöavtalet träffat en ovanligt detaljerad överenskommelse med regeringen. Där har SD drivit igenom skrivningar kring några av sina politiska hjärtefrågor som bistånd och asylpolitik. Förutom att säkra Sverigedemokraternas inflytande på dessa politikområden, så bidrar överenskommelsen till att minoritetsregeringen kan agera mer effektivt och stabilt, vilket i sin tur innebär att Sverigedemokraterna får ett mer långvarigt politiskt inflytande.

Även om SD:s väljare inser stödpartiets roll för att regeringen ska kunna genomföra sin politik och behålla makten, tycks det ha ytterst liten påverkan på partiets chanser i nästa val. En förklaring kan vara att väljarna har lägre förväntningar på hur mycket ett stödparti kan få igenom.

Det är ytterst ovanligt att ett blocks största parti står utanför regeringen, men en liknande situation uppstod efter det danska riksdagsvalet 2015. Då blev Dansk folkeparti högerflygelns största parti (Sverigedemokraterna och Dansk folkeparti fick i stort sett lika stor andel röster i de båda valen) men beslöt att stödja en minoritetsregering ledd av det liberala mittenpartiet Venstre.

Efter en regeringskris 2016 tog Venstre in två mindre partier, Liberal Alliance och Konservative, i regeringen.

Dansk folkeparti försökte förklara att partiet skulle få mer inflytande utanför regeringen än genom att ingå i den, men den argumentationen gick inte hem hos partiets väljare. I nästa val straffades Dansk folkeparti hårt för att inte ha gripit regeringsmakten när möjligheten fanns.

Det kan alltså finnas en övre gräns för hur stort ett parti kan vara och ändå lyckas spela den oklara rollen som stödparti, då ett parti samtidigt kan hävda inflytande över regeringens politik och frånsäga sig allt ansvar för den.

Hur som helst blev den felslagna taktiken början till slutet för det en gång så populära partiet. I valet till Danmarks riksdag, folketinget, den 1 november i år, klarade sig Dansk folkparti med nöd och näppe över tvåprocentsspärren.

Framtiden får utvisa hur Sverigedemokraterna lyckas med samma balansakt.

SKRIBENTEN

Ida Hjermitslev har doktorerat i Political Science, statsvetenskap, vid Duke University i Durham, North Carolina, USA. Hon arbetar nu på Wien Universität i Österrike, där hon forskar och undervisar om väljarbeteende och koalitionspolitik.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.