Boel Gerell är författare och kulturjournalist på kultursidan.

”Hur skulle det vara att förbli ett barn hela livet? Att slippa ta ansvar för en massa tråkiga saker. Att kunna leva här och nu och inte behöva tänka på att tömma diskmaskinen eller laga mat varenda kväll.”

Ja - hur skulle det vara att vara ett sånt barn? frågar sig Helsingborgs Stadsteater i vinterns stora familjeföreställning ”Peter Pan”.

Själv undrar jag mest hur många barn det finns som lever här och nu och fullkomligt bekymmersfritt i en värld som tickar hotfullt av kris och oro. Har barns fantasier och lekar någonsin varit fria från verklig fara?

När Kajsa Giertz tar farväl av Helsingborgs Stadsteater efter sex år som chef är det med en förvånansvärt friktionsfri saga. För manus står dramatikern Emma Broström som bland annat skrivit ”Verklighetstrilogin” för Månteatern i Lund, manuset till prisbelönta långfilmen ”Flocken” och ”Historiska systrar” för Malmö Stadsteater. Produktioner med bett och skärpa, men när hon tar sig an J.M Barries klassiska saga om Peter Pan är det utifrån ett påfallande traditionellt perspektiv.

Uppsättningen görs i samarbete med Moomsteatern i Malmö och i programmet viks utrymmet åt att poängtera det unika i att skådespelare med funktionsvariationer tar plats på en scen. För oss som sett Moomsteatern skapa stor scenkonst under de senaste trettio åren är detta ett lite överflödigt resonemang som mest har funktionen av en klapp på axeln till teatern, som kryssar i ”representation” i sin lista och generöst nog låter alla vara med.

Sanningen är den att jag sett Moomsteaterns skådespelare komma långt bättre till sin rätt i andra produktioner där man i högre grad utgått från deras förmågor i stället för begränsningar. Broströms manus är klassiskt textbaserat och ger lite plats för den passionerade och improvisatoriska spelstil som utmärker flera av aktörerna.

Rent visuellt är uppsättningen däremot en fullträff, där Helle Damgård med utgångspunkt i cirkeln som form knyter samman föreställningens tablåer till en helhet.

Fönstret i barnens rum blir till fullmånen som krymper till en halvmåne när tiden obevekligt går. I kulissen ruvar en krokodil som svalt Kapten Kroks klocka och följaktligen tickar och i denna gestalt ryms ett hot som gärna fått tas bättre till vara.

För farligare än alla pirater är tiden själv, som hotar att lämna Peter Pan alldeles ensam.

Medan barnen oundvikligen växer upp förblir hen ett barn och en glimt av skräcken det innebär ges i Birgitta Rydbergs gestaltning, men överges nästan genast igen för en väl ensidigt klämkäck tolkning. Då gör Therese Kvist en mer nyanserad version av storasystern Wendy som tröttnat på att vara allas mamma medan dansaren Maria Påhls bidrar med välbehövlig dynamik och variation i rollen som älvan Tingeling.

Med från Moomsteatern följer också huskompositören Jan-Erik Sääf som skickligt lyfter dramatiken med sina tonsättningar. Så är detta också en uppsättning full av goda ansatser, men utan den originalitet och angelägenhet som annars varit betecknande för såväl Kajsa Giertz egna produktioner som hennes ledarskap för teatern.