Annons

Annons

Annons

kultur

Maria G Francke
Varför måste allt i ”The crown” ha hänt på riktigt?

True crime-vågen har sabbat för fiktionen, skriver Maria G Francke.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Dominic West som Charles, Elizabeth Debicki som Diana – är de egentligen rätt för rollerna? Foto: Keith Bernstein

Annons

Maria G Francke är medarbetare på kulturredaktionen.

”På sex år har vi rört oss från ett läge där Netflix älskade att kommunicera kring 'The Crown' medan kungahuset höll tyst till att det nu praktiskt taget är tvärtom.” Jag läser detta i The Guardian och försöker fatta om det verkligen är så här fort det har gått och ja, kanske.

Utbudet av tv-serier och film som baseras på verkliga skeenden och som porträtterar verkliga personer – både levande och döda – tycks bara öka och öka. Publikens sug efter ”sanna” historier är omättligt. När jag ibland dyker in i olika läs- och bokgrupper jag är med i på Facebook ramlar jag över kommentarer i stil med ”Har det hänt på riktigt? Inte? Då skippar jag, jag har inte lust att läsa en historia som någon har hittat på.” Detta fascinerar mig oerhört.

Annons

Annons

Min egen hemsnickrade teori om vad som kan ligga bakom är den enorma våg av true crime och även autofiktion som sköljt över oss de senaste åren. Det har fostrat många kulturkonsumenter – och även kulturkritiker – till att förvänta sig autenticitet i alla genrer och det särskilt när det finns en verklig förlaga. Vad gäller ”The crown” har debatten eskalerat från modest till högljudd. Det handlar om möten som inte ägt rum, personligheter som har förändrats, och så vidare.

Inte bara kritiker, och röster från och kring det engelska kungahuset, utan även före detta premiärministern John Major har opponerat sig och drämmer till med epitetet nonsens.

En förklaring i fallet ”The crown”, vars femte säsong nyss lades ut på Netflix, är att både publiken och nu levande människor som skildras i serien – eller närstående till dem – själva har minnen från tiden som skildras, åren 1991–1996, och har svårt att slita sig från dessa minnesbilder när de tar del av Peter Morgans serie – som är inspirerad av verkligheten men som inte utger sig från att vara alltigenom sann.

Att den här debatten kan uppstå och dessutom hålla i sig pekar onekligen på en kvalitet hos ”The crown” men jag är själv lite trött på det där sanningskravet, inte minst efter debatten kring ”Tunna blå linjen”. Senast var det den före detta polisen och numera föreläsaren och poddaren Mustafa Panshiri som i Expressen tyckte att en ”mer trovärdig skildring av verkligheten” hade kunnat ge politiker och beslutsfattare insyn i verkliga polisers problem och i förlängningen förbättrat ”situationen i Malmö”. Kom igen, tänker jag.

Annons

Annons

Därför skrattade jag gott när jag såg topplocket gå hos Lisa Magnusson i DN i veckan. Efter att hon argumenterat emot Panshiri raljerade hon vidare om en annan populär tv-serie, ”Kalifat”: ”Varför åkte egentligen tjejerna i denna serie till IS-styrda Raqqa? Som tjej känner jag inte igen mig alls. Jag tycker att 'Kalifat' borde ha handlat om tjejkompisars riktiga vardag i stället: man skriver lite i gruppchatten, tar en promenad och dricker tre glas vin i en bar. Sådant gör man tillsammans. Man drar inte i väg till Raqqa! Typiskt skattefinansierad tv att visa sådant psykiskt instabilt beteende, eller hur?” Briljant.

Är man en dålig kritiker om man tar ett verk för vad det utger sig att vara stället för att teoretisera kring vad det hade kunnat vara? Möjligen lite lat, skulle jag kunna sträcka mig till att säga och dänger därmed till mig själv, men att det skulle ligga ett egenvärde i att under fiktionens flagg skildra allting ”korrekt”, dit vill jag helt enkelt inte gå.

Dominic West i en prinslik pose. Foto: Keith Bernstein

När jag ser de nya avsnitten av ”The crown” tänker jag mest att de senaste rolltolkningarna är lite klippdocksaktiga, jag har till exempel mycket svårt för Elizabeth Debickis överdrivna blick-under-lugg när hon gestaltar prinsessan Diana. En kollega konstaterar krasst att Dominic West är alldeles för fuckable för att spela prins Charles och ja, kanske det. Sådär kan jag låta tankarna vandra när jag smälter min ”The crown”-upplevelse hemma i soffan. Ibland vill jag faktiskt inte tänka längre än så.

Annons

Annons

****

VECKANS...

Sorti. När Kodjo Akolor slutar i ”Morgonpasset i P3” efter 13 år finns det flera skäl, men ett tungt vägande är näthatet han har fått utstå. ”Jag klarar inte en enda kommentar till, för jag håller på att blöda ihjäl och jag vill inte dö”, kommenterar han i podden ”Arantxa: might delete never”.

Idioti. Sverigedemokraten och ordförande för Sveriges delegation i OSSE, Björn Söder, med flera, rasar mot konceptet att drag queens har sagostund med barn på bibliotek. På Malmö stadsbibliotek har personalen dödshotats efter det att Lady Busty och Miss Shameless läste sagor i oktober.

Espri. Jenny Lindh reder i DN ut hur det egentligen förhåller sig med Marcel Proust och madeleinekakan: ”Proust svamlade i nattmössan – karln skulle inte känna igen en madeleinekaka om den så stod framför honom och tiggde och bad om att få bli uppäten. Han fejkade. Han ljög. Han bar falsk vittnesbörd, han fick så att säga kakan om bak-foten.”

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan