Annons

Annons

Annons

kulturÄtstörningar

Sara Berg
För oss som levt med anorexi är boken livsfarlig

Sara Berg ger sig in i debatten om Sara Meidells omdebatterade ”Ut ur min kropp”, en skildring av livet med anorexia.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Sara Meidell är kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren och författare till den mycket diskuterade boken ”Ut ur min kropp”. Foto: Elin Berge

Annons

Sara Berg är journalist och skribent på kultursidan.

Det är lätt att förstå varför Sara Meidell har skrivit sin anorexiskildring. Hennes ”Ut ur min kropp” har hyllats av kritiker men det okritiska mottagandet har också starkt ifrågasatts av bland andra Mikaela Blomqvist i GP (16/11). När jag själv hade blivit frisk (om man nu någonsin kan bli frisk på riktigt) från min ätstörning, såg jag tillbaka på alla de år jag kastat bort på att inte äta och tänkte att någonting måste det ändå ha varit värt. Om ingenting annat så kan det alltid bli litteratur.

Annons

Ändå tvekade jag innan jag läste boken. Eller, först blev jag förvånad över att alla recensioner var skrivna av personer som – av texterna att döma – aldrig själva hade varit sjuka i anorexia. Jag menar inte att det krävs för en professionell och insiktsfull läsning, men när Kristina Sandbergs ”En ensam plats” gavs ut, hade nästan varenda kritiker en egen upplevelse av cancer.

Annons

Men så mindes jag att herregud, ingen med erfarenhet av eller fallenhet för en ätstörning bör läsa en bok om ämnet. Om den så är romantiserande eller bara krasst redogörande.

Anorexia är en smittsam sjukdom och en sjukdom som hämtar näring ur andra anorektikers upplevelser. Varje ätstörd person har tusentals knep, men man hungrar alltid efter fler. Jag minns hur jag läste Anna Jörgensdotters ”Pappa Pralin” som tonåring och blev besviken på att den inte var en mer handfast guide till självsvält. Pro-ana-forumen var inte särskilt utbredda på den här tiden och Instagram existerade inte, så istället letade jag upp kliniska sjukdomsskildringar, där patienters störda beteenden beskrevs och allt jag tänkte var: varför har jag inte testat detta tidigare?

Det händer att jag pratar med vänner om vad jag höll på med under alla dessa år, men ingen vet allt. Dels för att det tagit så lång tid för mig att sluta skämmas, dels för att jag varit livrädd för att inspirera någon annan.

En stor del av sjukdomsbilden är att inte vilja bli frisk. För var och en har rätt till sin egen kropp och min vikt angår ingen annan. Jag är smal för att jag vill vara smal. På så vis görs anorexin till ett personligt val och inte en sjukdom. Den blir till en identitet och när någon vill frånta oss vår identitet måste vi kämpa emot.

Annons

Jag har själv funderat många gånger på att skriva om min ätstörning, men alltid fastnat vid formen. Vid vad och hur mycket som går att berätta. Jag borde skriva om allt det vidriga. Om hur jag varje kväll längtade efter att få gå och lägga mig, för bara när jag drömde fick jag vara fri i tanken. Om att jag tappade håret på huvudet, men i gengäld blev alldeles luden på kroppen. Om att jag alltid, alltid frös och att min hud blev så spröd att den krackelerade.

Annons

Jag borde skriva om hur jag en tisdag under gymnasiet var så hungrig att jag inte trodde att jag skulle stå ut ytterligare en minut, men hade bestämt mig för att jag inte fick äta mig mätt förrän på fredagen. Om att jag inte hade mens på flera år och att jag sprang så långt att mitt bäckenben till slut gick sönder. Om hur jag läste menyer, matmagasin och recept som en besatt och alltid med samma fråga i huvudet: om jag hade fått äta, vad av allt detta skulle jag äta då?

Men kan man skriva om dessa saker utan att berätta om vägen dit – om euforin, lättheten, renheten och känslan av att vara oövervinnerlig? Om alla strategier man använder för att lura sin omgivning. Man blir expert på att ljuga och manipulera och till sist är lögnen lika verklig som sanningen.

Det som provocerar med ”Ut ur min kropp” är att den skildrar just vägen och den oerhörda kraften, allt det som anorexin välsignar en med. Så givetvis är boken skadlig, men den har uppenbarligen också fått människor att äntligen förstå vidden av den här sjukdomen. Hur listig, lockande och förförisk den är, hur vansinnig och stark. Ändå så omöjlig att greppa för någon som aldrig har upplevt den själv.

Vi andra då? Vi som redan känner till allting som står skrivet, utan att behöva läsa en rad? För oss är den livsfarlig. Det var länge sedan jag var så sugen på att sluta äta som nu.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan