Annons

Annons

Annons

Min mening

Insändare
Sjukhusets ledning har gett upp, ansvariga politiker har gett upp

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Helsingborgs lasarett bötfälls med jämna mellanrum och krävs på miljonbelopp för att man placerar akutens patienter i korridoren. Det skriver Anders Karlsson.

Annons

"ORT/KIR KORR NR 4, ORT/KIR KORR NR 5”

Ovanstående är exempel på beteckningar på sängplatser som finns i korridoren på akutmottagningen på Helsingborgs lasarett. Lasarettet bötfälls med jämna mellanrum och krävs på miljonbelopp för att man placerar akutens patienter i korridoren. Detta har inte hindrat ledningen från att ge dessa ”förbjudna” platser officiella beteckningar. Det har varit nödvändigt eftersom man tvingas lägga så många just där. Nu på morgonen rapporterar denna tidning att 45 patienter legat i korridoren vid tidningens undersökning.

Undertecknad har bakom sig ett helt yrkesliv inom sjukvården. Livet har också medfört att jag vid ett flertal tillfällen fått axla patientrollen. Och låt oss en gång för alla konstatera att akutmottagningen på Helsingborgs lasarett utgör en helt bisarr miljö. Ur arbetsmiljösynpunkt framstår den som närmast makaber. Det är naturligtvis av en massa olika skäl omöjligt att jämföra svårighetsgraden i olika arbeten. Men vi vet, att de flesta anser att det finns få om ens något arbete som anses viktigare än det inom sjukvården.

Annons

Annons

Att dagligen utföra sitt arbete med att undersöka, ställa rätt diagnos, ordinera rätt undersökning och korrekt behandling, rädda liv och lindra smärta och ångest ingår i arbetsuppgifterna. Att göra allt detta under rimlig tidsrymd och med bibehållen patientsäkerhet under de förhållanden som råder på akuten framstår för en utomstående betraktare som omöjligt. Helt omöjligt. Att varje morgon kliva upp, se sitt ansikte i badrumsspegeln och se fram emot en ny arbetsdag på akuten kan inte vara lätt. Vi ser det i siffrorna över antalet människor som byter arbete, vi ser det i rapporterna om svårigheter att rekrytera ny personal, framför allt sjuksköterskor.

För patienterna är situationen ju inte bättre. Till en akutmottagning kommer naturligtvis ”alla”, ibland också de som inte borde vara där. Det ligger i mottagningens natur. Det måste man planera för. Det ligger också i verksamhetens natur att det medicinska omhändertagandet alltid kommer i första hand. Ofta kan detta gå hand i hand med det psykosociala men inte alltid. Och när personalen inte har tid för något annat än det rent medicinska blir man liggande där i sin ensamhet. Det är en direkt följd av otillräckliga personalresurser och platsbrist. Om man som patient inte har hög prioritet ur medicinsk synpunkt får man klara sig själv. Man ligger eller sitter där och väntar och väntar.

Om man hamnar högt i den medicinska prioriteringen blir man föremål för relativt omedelbara åtgärder. Då blir man i stället liggande efter att dessa är avklarade, om hemgång inte är möjlig. Och det gäller oavsett ålder, oavsett sjukdom, dement eller orienterad, lugn eller orolig, plågad av smärta eller inte. Här blandas vi alla i demokratisk oordning. Och vi kommer inte vidare.

Annons

Annons

Samtidigt förklarar ansvariga politiker att det mesta i stort sett fungerar bra.

Att man sedan lång tid tillbaka har officiella beteckningar på korridorplatserna på akuten är naturligtvis ett uttryck för att man sedan lång tid tillbaka har tappat hoppet om en förbättring . Man har gett upp. Sjukhusets ledning har gett upp, ansvariga politiker har gett upp, personalen har gett upp.

Löften om miljardsatsningar har kastats hit och dit, inte minst under den just avslutade valrörelsen. Men dessa löften spelar ju ingen som helst roll, när idétorkan bland ansvariga politiker tycks total. Politiker av alla kulörer har länge uppvisat total villrådighet när det gäller frågan om hur problemen inom sjukvården ska åtgärdas.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde det gamla folkhemmets ”högkvalitativ sjukvård för alla” resultera i något sådant som akuten på Helsingborgs lasarett? Att vi gamla skulle öka i antal har varit allmän kunskap i decennier.

Nedmonteringen av det offentliga Sverige är inget nytt fenomen. Den började på åttiotalet och har administrerats av politiker av alla sorter med tillgång till regeringsmakten. Med undantag för villkoren för polis och militär tenderar denna process att minst sagt accelerera efter valet. Till alla er som nu är upprörda över att de flesta vallöften som påverkar er privatekonomi visat sig vara lögner vill jag nu säga: Mitt i er upprördhet och ilska - glöm inte att be en bön för att ni får vara friska.

Anders Karlsson

Pensionär

f d sjuksköterska

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan