Annons

Annons

Annons

kulturKriget i Ukraina

Krystsina Banduryna
De ryska soldaternas hånfulla flin kan närsomhelst blotta huggtänderna

Ryska soldater sprider skräck när de nu rör sig öppet i Belarus. Folket vågar inte ens möta deras blick, skriver poeten Krystsina Banduryna från Minsk där jaktplan dånar förbi hennes hus.

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

På en video från ryska försvarsministeriet visas hur ryska trupper tränar på en belarusisk militärbana. Sedan i oktober ingår ryska soldater i en gemensam styrka med Belarus. Foto: Russian Defense Ministry Press Service via AP/TT

Annons

Krystsina Banduryna är poet i Belarus.

Det är som om deras bilar har kommit hit från det förflutna. Som om gamla fotografier har vaknat till liv – komplett med sitt lager av damm, sin smala ram och sin spelade glättighet. Bokstaven ”V”, slarvigt tecknad med silvertejp på dörren till en gammal sovjetisk lastbil, skimrar i solen. De ryska soldaterna tutar åt en grupp människor som står på en hållplats och väntar på bussen som makligt kommer rullande nedför backen. De nickar ner mot dem genom det öppna fönstret i den höga förarkabinen, men människorna svarar inte. De vänder sig bort och låtsas som om de inte ser något annat än bussen som närmar sig.

I denna scen kan man ana hur de invanda rollerna har kastats om – nästan omärkligt, ändå går det inte att ta miste på. Människor som har levt i åratal, årtionden, ja hela sina liv här i Belarus, som odlat landet, byggt sina hus i det, grundat sina familjer här – som med ett ord gjort denna plats till sin – är inte längre herrar över det. De kan inte slå igen dörren framför näsan på dessa objudna gäster. De vågar inte ens möta deras blick.

Annons

Annons

Poeten Krystsina Banduryna verkar i Minsk. Foto: Ava Hanning

Till somliga hem kommer kriget med dunder och brak, det sparkar in dörren, sliter upp de sovande i håret, bakbinder dem och för ut dem att skjutas. Till andra kommer det långsamt smygande, likt ett väldigt svart ovädersmoln som har hängt vid horisonten så länge att man inbillar sig att man säkert kommer att hinna fly – men som likväl överrumplar en när det väl kommer.

Ett likadant ”V”, rött och fumligt ditkratsat, ser jag på min lillebrors saker sedan han för ett tag sen kom tillbaka från det där landet med ”världens näst största armé”. Å ena sidan, tänker jag, är det här inget oväntat, någonstans i min bild av honom har jag alltid betraktat det här som ett möjligt scenario, men när jag nu hittar de här små bekräftelserna på mina aningar på riktigt, i det verkliga livet, då ser jag på honom med andra ögon. Jag ser på honom och undrar hur han kommer att handla om omständigheterna förändras och han plötsligt står med makt över andra människor i sina händer?

Illamåendet kommer över mig i vågor. Det är som när man springer och springer och plötsligt känner hur den uttorkade strupen snör ihop sig. Nu springer vi alla, hela tiden – var och en i sitt ekorrhjul: kriget, repressionerna, landsflykten, maktkampen, angiverierna som ett sätt att överleva. Pandemin lärde oss att tvätta händerna, men här är det omöjligt att hålla dem rena: hur man än gör kommer man att skita ner dem med något.

Annons

Och ljuset krymper och krymper. När jaktplanen hotfullt dånar förbi ovanför mitt hus vill jag bara stänga dörrar och fönster för att inte släppa in omvärlden. Men den tar sig ändå in i mig: genom de små såren på min köldspruckna hud, genom ögonen som utmattats av att läsa om repressionerna, genom svärmen av tankar som inte tystnar för ett ögonblick.

Annons

Jag kan känna hur den fyller mig likt ett toxin som får hela kroppen att vända sig ut och in, och jag orkar inte ens känna skräck längre vid tanken på att det är mitt eget hemland som är på väg att ta livet av mig – långsamt, orubbligt och fast beslutet att avsluta det som det påbörjat: att befria denna jord från min närvaro.

Belarus diktator Lukashenko och Vladimir Putin. Länderna har nu en gemensam styrka i Belarus. Foto: Gavriil Grigorov/Sputnik/ Kremlin Pool Photo/AP)/TT

Nu är det han som är herre här, han som dikterar spelreglerna, som väljer vem som ska spela maffians roll, vem som ska spela vanliga civila och vem som överhuvudtaget inte har någon plats i uppsättningen. Redan åker de khakiklädda männen runt i våra städer, som håller andan. Segervisst blickar de ner på de namnlösa människorna, som tigande stirrar ner i marken. Redan skärs himlen ovanför våra hus sönder av skoningslösa stålfåglar, redo att i vilket ögonblick som helst hacka ihjäl den som gamarna högre upp i hierarkin pekar ut. Landet sover och tycks fortfarande inte ha begripit att de här människorna, som ser ut som om de klivit ut från ett fotografi från förr i tiden, inte längre är gäster här. Deras hånfulla flin kan närsomhelst blotta huggtänderna, därför måste man hela tiden vara på sin vakt, och när man vänder sig om måste man se till att inte blotta ryggen för deras hugg.

Det tragiska är att vi alltid har kallat de här människorna för våra ”bröder”. Och från sin egen bror är det ju ingen som förväntar sig ett sådant hugg.

Översättning: Mikael Nydahl

Den 29 november visar Doc Lounge dokumentärfilmen ”Courage” – om massprotesterna i Minsk 2020 – på Babel i Malmö. Via länk från Minsk deltar Krystsina Banduryna i ett samtal efter filmen.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan