Arvid Jurjaks är kulturjournalist baserad i Berlin och skribent på kultursidan.

I morse vaknade Tyskland upp till nyheterna om en planerad statskupp. I en insats med 3 000 poliser genomsöktes 130 bostäder runt om i landet och 25 personer greps. Deras mål: att storma förbundsdagen i Berlin, ta ledamöter som gisslan, slå ut elnätet i hela landet och tvinga befolkningen att ansluta sig till upproret.

Bland de gripna finns en domare i Berlin, som fram till nyligen var parlamentsledamot för högernationalistiska AfD, medlemmar ur den tyska adeln, en före detta arméofficer och en medlem ur den militära elitstyrkan KSK.

Ytterligare 27 personer finns på listan av misstänkta.

Planerna, som allt eftersom avslöjats under förmiddagen, är lika vettvilliga som skrämmande. Och samtidigt inte särskilt överraskande.

Terrorgruppen kommer från den terroriststämplade Reichsbürger-rörelsen. Den är löst sammansatt och när drömmen om ett nytt kejserligt Stortyskland med samma gränsdragningar som landet hade före förlusten i första världskriget.

Nätverket, som beräknas ha 20 000 anhängare, har växt under de senaste tio åren, bland annat genom att liera sig med konspirationsteoretiker ur proteströrelsen mot den tyska pandemihanteringen.

Den här kombinationen har oroat både politiker och forskare. De coronademonstrationer som jag själv har besökt, bland annat för ett reportage i den här tidningen, har präglats av drömmar om revolution och undergångsfantasier. Tidigare i höst greps också en grupp som planerade att kidnappa den tyska hälsoministern och störta landet i inbördeskrig.

Man ska heller inte glömma den grupp som redan sommaren 2020 försökte storma riksdagsbyggnaden i Berlin under en coronademonstration, en händelse som hamnat i skuggan av stormningen av Kapitolium i USA ett halvår senare. Vid ytterligare ett tillfälle samma år släppte ledamöter ur AfD in coronademonstranter i riksdagsbyggnaden som bland annat började trakassera den dåvarande näringsministern.

Att Tyskland haft problem högerextremism i sin militära elitstyrka är heller inget nytt.

Vad kommer det här ifrån?

I Tyskland och Österrike har det under en tid talats om en radikalisering av den politiska mitten. I en ny bok (”Keine falsche Toleranz!”) varnar statsvetaren och RAF-experten Wolfgang Kraushaar för hur emotionellt laddade teman, som flyktingkrisen 2015, pandemin eller den rådande energikrisen, underblåser just en sådan radikalisering.

Klimatet skiljer sig från tiden då RAF spred skräck i Tyskland, enligt Krausshaar, som menar att 70- och 80-talets politiska terror hämtade näring ur en begränsad och överskådlig extremvänster. Dagens radikalisering från höger når en betydligt bredare massa.

Den österrikiska statsvetaren Natascha Strobl är inne på en liknande utveckling i sin bok ”Radikaliserad konservatism”, som nyligen översattes till svenska.

Jag tror att valresultatet i både Sverige och Italien kan bekräfta de här teorierna. Liksom de senaste månadernas ökade opinionsstöd för AfD i Tyskland. De allt oftare uppdagade kopplingarna till bland annat Reichsbürger-rörelsen gör att partiet nu måste betraktas som en parlamentarisk förlängning av en våldsbejakande extremhöger i landet.

Razzian i morse var inte den första insatsen mot den här utvecklingen. Tyvärr lär den inte heller vara den sista.