Niklas Qvarnström är författare och litteraturkritiker på kultursidan.

”Varför är alla så arga på Björn Werner?”, frågar sig Maria G Francke här på sidan, med utgångspunkt i reaktionerna på en krönika han skrivit i SvD. En krönika om tråkig Augustprisläsning som fick en del att se rött, andra att undra hur det egentligen stod till i mössan på skribenten och Francke att skrocka högt.

På ett mänskligt plan kan jag förstå att Werner upplever sig utsatt för ett drev av zombies insvepta i bokdamm, men hoppas uppriktigt att ingen är arg på honom personligen. Att som självutnämnd sanningssägare tro sig kunna välta elfenbenstorn mest resta i den egna fantasin är heller ingen ny gren.

Men det har genererat en del nya teman i långköraren ”kritikens kris”. En del nya perspektiv på de kära motsatsparen högt och lågt, fint och fult och så vidare.

Jag håller alltså med Francke om en sak: det ska vara roligt att läsa kultursidor, inte tråkigt. Hur den effekten uppnås – hos en läsekrets med rätt att ställa fantastiskt mycket högre stilistiska och (med ett tabuord) intellektuella krav än de rimligen gör när de bläddrar eller scrollar vidare till andra segment av tidningen – tycks vi däremot inte överens om.

Där Björn Werner i en svarstext målar in sig i ett hörn genom att med evolutionär metaforik drömma om en ren marknadsanpassning av litteraturbevakningen, manar Francke till en ”mer avslappnad attityd till kulturen”.

Slap nu af, som det danska gemytet föreskriver. Trevligt på bodegan; dikterat av jantelagen om det används för att trycka till någon som tar sitt ämne på lite för stort allvar. Kanske för att det är angeläget. Även för andra.

Nu utesluter inte humor allvar och vice versa i min och många andra kultursidesläsares bok. Tvärtom. Liksom ett ord som seriös – om till exempel litteraturkritik – inte är detsamma som engelskans serious i bemärkelsen allvarligt sinnad. Tyngd. En bokrecension som sitter i baren och ser deppig ut. Ryck upp dig! Eller, om den uttrycker sig lite väl instuderat: Slap nu af!

För tydlighetens skull: det gäller all recensionsverksamhet, det vet jag naturligtvis att Francke också tycker; jag tar bara tanken vidare. Av nöjesteater och konst, av film och musik och så vidare. Av mat. Annars blir det varken konsumentupplysning eller stimulerande läsning.

Om Björn Werners evolutionsdrömmar slog in skulle rimligen inte bara litteraturkritiker vara ”så illa tvungna att anpassa sig till en bredare grupp läsare för att alls motivera sin existens som den kommersiella produkt man alltså är”. Matkritiker vore tvungna att anpassa sig efter en bredare grupp ätare, och Björn Werner och hans meningsfränder skulle få hålla till godo med recensioner av vad ”folk” äter mest.

På det skulle det åtminstone finnas privatekonomiska aspekter, så gärna för mig, medan en roman som kritiken placerat i litteraturens motsvarighet till White Guide inte kostar mer i handeln än någon annan. Se det som ett tips, inte som en anmodan. Kritiker sysslar inte med reklam, och definitivt inte med anpasslighet. Inte i vår nuvarande skepnad.

Den seriösa litteraturkritik Werner försöker formulera en skadeglad gravskrift över gullar inte heller med litteraturen, som Maria G Francke är inne på. Inte mer än en seriös matrecensent gullar med en morot. Den riktar sig direkt till de läsare vars åsikter Werner säger sig känna till.

Kulturskymning? Inte här på sidan i alla fall. Här har vi tillräckligt högt i tak för att diametrala synsätt ska kunna samsas om utrymmet. Där Francke ser en ”knickedick från västkusten”, ser jag en tidigare kulturchef på landets tredje största morgontidning spela underdog i den näst största – och inte någon Veiron i Ottan som just backat in i kulturgräddan med trucken för att röra om lite.

I visst avseende tycker jag nästan hon slår vakt om de gränser mellan högt och lågt, fint och fult, som hon skriver att hon så länge velat sudda ut: genom att frånkänna att samtliga nivåer för den kräsne kultursidesläsaren mycket väl kan rymmas i en och samma text. I en och samma mening. I ett och samma ord. Espri, till exempel. Snarare än kul.