Kina befäster sin närvaro i Mellanöstern. För flera länder i regionen är Kina den största handelspartnern. För Kina är Mellanöstern den region i världen där landets investeringar ökar som mest.

Kina undviker säkerhetspolitisk inblandning i den konfliktfyllda region som Mellanöstern utgör. Frågan är om det är en strategi som kan fortgå i takt med att Kina ökar sin närvaro i regionen.

Mellanöstern är en region i förändring. De arabiska länderna är mer splittrade än på länge. De tidigare nationalistiska och socialistiska staterna Egypten, Syrien och Irak är försvagade. Istället är Gulfstaterna allt aktivare politiskt och militärt, ofta genom så kallade proxykrig, där de indirekt ligger i krig med varandra på en annan stats territorium – som till exempel i Jemen och Syrien.

Nya samarbeten i Rödahavsregionen sker mellan stater på Afrikas horn och i Mellanöstern. Även Israel integreras alltmer i regionen genom Abrahamavtalen, de avtal om normalisering av förbindelserna mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan som undertecknades 2020. Samtidigt är Iran alltmer isolerat i regionen, något som gör att Iran istället allierar sig med olika icke-statliga aktörer, som till exempel Hizbolla.

Kort sagt, Mellanöstern är splittrat och den regionala maktordningen är under förändring.

Splittringen passar Kina väl. Parallellt med att USA minskar sitt engagemang i Mellanöstern flyttar Kina fram sina positioner.

Kina är i stort behov av olja och gas från regionen. Saudiarabien, Irak och Oman utgör viktiga handelspartners. Men handelsutbytet och investeringarna ökar i så gott som alla länder i regionen.

Samarbetena bygger på kinesiska principer om partnerskap, utveckling och icke-intervention. Kina föredrar att USA, och i viss mån Ryssland, fortfarande är den stora säkerhetspolitiska aktören i regionen så länge handel och investeringar kan fortgå som planerat.

Belt and Road initiative, BRI, från 2013, på svenska "den nya Sidenvägen", är kanske det tydligaste tecknet på Kinas frammarsch i Mellanöstern. Projektet går ut på att sammankoppla Kina och Europa och bygger på principen om partnerskap.

BRI fokuserar på infrastruktur som stora investeringar i hamnar, vägar och järnväg. Från början utelämnades stora delar av Mellanöstern och Nordafrika. Istället gick BRI över Iran och Turkiet landvägen och vattenvägen via Röda havet och sundet Bab el-Mandeb till Suezkanalen. Sedan 2021 är de flesta stater i Mellanöstern involverade på något sätt, många på eget initiativ.

Byggstenarna är kinesiskt kapital och lån, teknologi, företag och arbetskraft. Forskaren Tim Winter pekar på att BRI är ett geokulturellt projekt, alltså att Kina också använder kultur och historia för att stärka sin geografiska närvaro.

Kina har även ökat sin militära närvaro i Mellanöstern med en militärbas i Djibouti och vid viktiga knutpunkter som Hormuzsundet och Bab el-Mandeb.

Förutom att Israel är Kinas största handelspartner i regionen ser kineserna Israel som en teknologisk stormakt. Men samarbetet med Kina är problematiskt för Israel utifrån landets relation till USA. Det har bland annat gjort att den israeliska regeringen 2019 ökade kontrollen av utländska investeringar. Sedan dess har de kinesiska investeringarna i landet minskat.

I år har ett Israel-Kinacenter inrättats i Tel Aviv. Det är ett policycenter som står det israeliska försvars- och utrikespolitiska etablissemanget nära. Etablerandet pekar på att Israel (och USA) med stort allvar ser Kina som en strategisk aktör i regionen.

Kina är en smidig samarbetspartner för länderna i Mellanöstern. Kina ställer inga krav på liberala principer som jämställdhet och minoriteters rättigheter. Det visar inte minst VM i Qatar.

Västvärldens kritik av Qatar har varit påtaglig medan Kina varit tyst. Istället har de muslimska staterna i Mellanöstern gjort en poäng av att värna muslimer globalt. Kinas folkrättsvidriga behandling av landets muslimska minoritet, uigurerna, kan bli en påfrestning på relationerna. Än så länge har inflytelserika muslimska ledare hållit en låg profil med undantag för Recep Tayyip Erdogan i Turkiet som i ett uttalande 2009 jämställde uigurernas situation i Xinjiang med folkmord utan att uttryckligen hålla regeringen i Peking ansvarig. Efter reaktionerna från kinesiskt håll har Erdogan hållit låg profil i frågan.

Kommer den nuvarande smekmånaden mellan Kina och staterna i Mellanöstern att fortgå? Två aspekter är relevanta: För det första huruvida Kina även framöver kommer att lyckas med konststycket att hålla en fungerande linje i de konflikter som finns mellan olika stater i regionen.

För det andra om Kinas samarbete även i fortsättningen företrädesvis är inriktat på handel eller om det utökas till att omfatta andra utrikes- och säkerhetspolitiska områden.

I takt med att Kina blir alltmer involverat i regionen blir det svårare för landet att hålla sig neutralt.

För staterna i Mellanöstern är Kina en allt viktigare aktör att ta hänsyn till både i den egna regionen och i förhållande till USA och Europa.

SKRIBENTEN

Isabell Schierenbeck, professor i statsvetenskap med inriktning mot Mellanöstern.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.