Annons

Annons

Annons

Min mening

Insändare
Attacker från aggressiva hundar har vi överseende med – men...

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Utan tvekan har hunden en särställning hos oss människor och acceptansen för negativa händelser är långtgående. Värre är det för hundens närmaste släkting. Det skriver Rolf Orrling.

Bild: Felipe Dana

Annons

För en tid sedan fick vi i rapportnyheterna höra talas om aggressiva hundar. Över 10 000 anmälningar kommer in till Länsstyrelsen. Varje år! Det handlar om hundar som angripit och skadat människor. Nästan inga av dessa anmälningar leder till några åtgärder beträffande ansvar. Lagstiftningen tillåter inte att man ingriper mot detta uppenbara.

Hur kan just det vara så svårt, när det från den ena dagen till den andra lättvindigt och utan konsekvensanalys kan beslutas om att halvera ett redan lågt vargbestånd från ynka 350 individer till bara 170. Motiveringen lyder: Vargen utgör ett hot mot fårbönderna och skrämmer lokalbefolkningen i glesbygden. Det borde väl ändå vara rätt uppenbart vad man bör vara mest rädd för, oavsett var man bor.

Annons

Utan tvekan har hunden en särställning hos oss människor och acceptansen för negativa händelser är långtgående. Värre är det för hundens närmaste släkting. Enligt Svensk Jakt är vargangrepp på hund troligen det stora hindret för ökad acceptans för varg i Sverige.

Annons

Varför detta varghat? Vargen har inte noterats för ett enda angrepp på människor på flera hundra år. (bortsett från Kolmården där en inhägnad varg dödat en människa som gick in i hägnet.)

Faktum är att vi alla måste bli betydligt mer medvetna om hur allt i naturen hänger samman. Vi får inte rubba balansen i vår natur genom att klåfingrigt decimera, eller utrota arter vi inte tycker om.

En Sifoundersökning i Sverige visar att 7 av 10 svenskar underskattar förlusten av biologisk mångfald. Alltför många vet inte eller bryr sig inte om att exempelvis tamboskap utgör hela 60 procent av alla däggdjur på vår planet, människan 36 procent och vilda djur, som sedan 1970 har minskat dramatiskt utgör nu endast 4 procent och fortsätter att minska. Ändå är det de vilda djuren som jagas trängs undan och skrivs om när de råkar visa sig för nära bebyggelse.

När får vi se ett reportage inifrån ett grisslakteri när grisarna gasas, eller när de gulliga lammen slaktas vid 6 månaders ålder? Varför ges inte förespråkarna för vilda djurs rätt till ett liv i sin egen miljö samma utrymme i massmedia som jägarna med sina glada bilder på skjutna björnar, lodjur, älgar, vargar och numera också järv.

Antagligen inte lika säljande.

Vad som verkligen är skrämmande får inte heller några större rubriker. Över 80 procent av allt spannmål, globalt går till djurfoder. Det går åt hela 13 kilo spannmål för ett kilo kött. Om bara hälften av allt spannmål gick direkt till mat, utan omvägen via djur skulle över 2 miljarder människor inte behöva svälta. Dessa fakta borde skrämma livet ur varenda människa på vår planet och ge stora rubriker i massmedia, om och om igen. Så är inte fallet. Matvanor, nöjesjakt, rovdjurshat och vidrig massdjurhållning rullar på som vanligt.

Annons

Annons

I en liten notis i HD kunde vi läsa att Naturvårdsverket har gett tillstånd till licensjakt på järv. I Jämtland får man således skjuta 20 stycken järvar med motiveringen att man måste skydda rennäringen. Hur kan en myndighet som naturvårdsverket ta ett sådant beslut? Vi har i Sverige bara cirka 650 järvar och järven är dessutom fridlyst! Rennäringen kan obehindrat låta sina cirka 250 000 renar ströva fritt på en yta större än halva Sverige. Vem kan tro att 20 dödade järvar gör någon större skillnad, utom att vi då har 20 stycken döda fridlysta järvar.

Man kan med fog fråga sig vilken sida Naturvårdsverket står på. Helt uppenbart är att man inte tar någon större hänsyn till biologisk mångfald eller EU-regler om bevarandestatus för vilda djur.

Jag vill slutligen ta upp ännu en obegriplig händelse.

Svenska jägarförbundet och Bågjägarförbundet har lämnat in en ansökan om att tillåta jakt med pilbåge, och det finns nog stor risk att den går igenom. Varför vill man då döda vilda djur med pilbåge?

Svenska jägarförbundet skriver ”Pilbågjakt har en viktig funktion att fylla i takt med att alltmer vilt söker sig in i tätorter.” Man tar sig för pannan! Vad kommer härnäst?

Vi kanske bör tillåta hjortjakt med spjut, eller skjuta ekorrar med slangbella.

Vilda djur söker sig till tätorter därför att deras naturliga bytesdjur faller offer för nöjesjakt, och deras naturliga miljö skövlas och ersätts med granparker.

Rolf Orrling

Vejbystrand

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan