Annons

Annons

Annons

kulturBokrecensioner

Kenneth Hermele
Påven höjde inte ett finger när tyskarna deporterade Roms judar

Vatikanens arkiv som öppnades 2020 visar att han kände till Förintelsen. Om detta skriver David I Kertzer i boken ”The pope at war. The secret history of Pius XII, Mussolini and Hitler”.

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Påven Pius XII. Foto: AP/TT

Annons

Fakta

David I Kertzer

The pope at war. The secret history of Pius XII, Mussolini and Hitler. Random House.

Kenneth Hermele är författare och kritiker på kultursidan.

Jag avundas inte Eugenio Pacelli, som blev påven Pius XII 1939, just när andra världskriget skulle bryta ut. Han fick en ganska så svår uppgift: att skydda den katolska kyrkan i Nazityskland och snart i hela ockuperade Europa – och samtidigt försöka framstå som en rakryggad ledare, en moralisk förebild. Kanske den enda oberoende rösten i ett hukande Europa som gjorde allt för att undvika att drabbas av Hitlers piska.

Pius XII hade tjänat sin föregångare Pius XI väl, först som Vatikanens sändebud i Tyskland, sedan som Pius XI:s utrikesminister, den vanliga posten för de kardinaler som aspirerade på påvestolen. 1933 hade han, då ännu bara utrikesminister, slutit ett avtal med Hitler som skulle garantera den katolska kyrkans ställning, skydda katoliker mot förföljelse, säkra deras religionsfrihet. Det sågs som en seger – även av Hitler, som kunde peka på att påven erkände hans styre som legitimt. Som vanligt brydde sig den tyske diktatorn inte om det papper han satt sitt namn på, snart skulle alla kristna, katoliker såväl som protestanter, tvingas bedyra sin lydnad till Führern, inte ens Kristus och än mindre påven stod högre i kurs.

Annons

Annons

David I Kertzer, professor vid Brown University, 2018. Foto: Steven Senne/AP/TT

Det kunde Pacelli ha dragit lärdom av när han sex år senare besteg påvetronen, men inte. Han fortsatte under hela kriget att agera som om hans enda uppgift här i världen var att inte göra, inte säga, inte antyda något som kunde reta Hitler, allt för att skydda de många miljoner katoliker som efter Nazitysklands offensiver lydde under Hitler. En av hans första åtgärder blev att säga åt Vatikanens tidning L’Ossevatore Romano att undvika allt som kunde uppfattas som kritik av Hitlertyskland.

Påvens absurda logik – skydda katoliker, skit i allt och alla andra – var inte utan närmast parodiska sidor. Han tyckte inte om Hitlers och Mussolinis raslagar, men inte för att de isolerade judar och andra ”mindervärdiga” utan för att de hävdade att judar som övergått till katolicismen fortsatt var judar. Nej, sa påven, de är ju katoliker – vilket fick till följd att han slogs för ”de sina” samtidigt som han accepterade förföljelse när den drabbade andra. Om man vill vara snäll kan man säga att han inte var rasist – till skillnad från Hitler och Mussolini – men resultatet blev ändå att han inte höjde ett finger när tyskarna deporterade Roms judar (även om han ingrep till förmån för några judar som konverterat).

Annons

Hur lyckades han med uppgiften att skydda katoliker i Hitlers Europa? Inte alls, förstås, Hitler krävde total underkastelse, även av kyrkan, och alla självständiga företrädare för kristendomen sattes i koncentrationsläger, flera avrättades. Särskilt smärtsamt var det nog för den polska katolska kyrkan, som gång på gång vände sig till påven för att få hans stöd men ständigt möttes av kalla handen. När de allierade uppmanar påven att även han skall fördöma folkmordet – vi är nu framme vid 1942 och ovedersägliga bevis för Förintelsens innebörd har influtit till London och New York – vägrar påven att foga sin röst till den kör som talar klarspråk, från honom hade Hitler inget att frukta.

Annons

Kanske trodde påven att han genom att hålla tand för tunga skulle kunna spela rollen av fredsmäklare mellan de allierade och axelmakterna, i alla fall är det vad hans försvarare brukar anföra för att bortförklara hans tillkortakommanden. Men som en brittisk diplomat vid Vatikanen förklarade 1941: en påve som stod för ”motsatsen till moraliskt ledarskap” kan inte räkna med att bli anlitad om en förhandlingslösning skulle bli aktuell.

Påvens agerande kan också förklaras med att han såg nazism och fascism som mindre farliga fiender till kyrkan än kommunismen. Måste han välja – och det måste han – valde han alltid Hitler och Mussolini framför Stalin, så var det före kriget, så var det under kriget, och så var det till och med när fascismen och nazismen äntligen gick under.

Pärmar i Vatikanens bibliotek, från tiden då Pius XII var påve. Foto: Gregorio Borgia/AP

Annons

Visste påven om att Förintelsen pågick för full kraft överallt där den tyska hären drog fram, i väst liksom i öst? Svaret är entydigt, det vet vi nu sedan Vatikanens arkiv öppnades 2020. Påvens sändebud runtomkring i Europa upplyste honom om folkmordet på Europas judar, de talade tydligt och klart om den förödelse som drog fram över kontinenten. Men påven och hans rådgivare valde att tiga med vad de visste, de läste rapporterna men vägrade att agera, på sin höjd kunde påven i mycket allmänna ordalag tala om människor som dödades på grund av sin tro, dock utan att nämna att det handlade om judar.

Närmast komedi – om det inte vore så allvarligt – blir det när påven i sina tal är mer upprörd över katolikers moral och vandel än över de brott som Hitler och Mussolini och deras hantlangare begår – mot katoliker, mot judar, mot politiska motståndare. I själva verket ställde sig den katolska kyrkan i Italien, vars högste ledare påven var, bakom kriget. Man välsignade trupperna som drog ut i krig på Tysklands sida och kyrkan stöttade Mussolinis koloniala erövringar. Påven förklarade både för Hitler och Mussolini att Vatikanen inte hade något emot totalitära stater. Beviset: att påven ingått överenskommelser om ömsesidig respekt mellan stat och kyrka både i Italien och i Tyskland.

Annons

Utkastet till ett tal till världens katoliker skrivet av påven Pius XII 1944. Det skulle fördöma Nazitysklands rasism och antisemitism. Foto: Gregorio Borgia/AP

Inte heller hade påven något emot Italiens anti-judiska lagar när Mussolini 1938 för att tillmötesgå Hitler isolerade och utestängde judar från det italienska samhället: judiska elever portades från italienska skolor, judiska lärare sparkades, judar kastades ut från armén, judar fick inte arbeta i förvaltningen, på banker och försäkringsbolag, judar fick inte äga större företag eller bedriva kommersiellt jordbruk. När Italien så går med i kriget på Tysklands sida 1940 arresteras alla utländska judar som befinner sig i Italien och förs till något av de 200 koncentrationsläger som byggs i all hast. Visserligen var den italienska antisemitismen inte lika mordisk som den tyska, men det är en myt att Mussolini skulle saknat judehatiska instinkter. Och allt åtföljdes som sagt av påvens öronbedövande tystnad.

Annons

Vi kan lära något om personens och det personliga ställningstagandets betydelse i hela den här för katolska kyrkan förödande historien. Det visar historikern David Kertzer, den förste att i sin monumentala ”The pope at war. The secret history of Pius XII, Mussolini and Hitler” (Random House 2022) dra nytta av det öppnade hemliga arkivet. 1939, alldeles vid slutet av sin levnads bana, skrev den då dödssjuke påven Pius XI på ett tal och en encyklika till världens katoliker som skulle fördöma Nazitysklands rasism och antisemitism – och Mussolinis nära allians med Hitler. Talet var till och med upptryckt för att delas ut till Italiens biskopar som skulle samlas i Vatikanen – men påven dog innan mötet kom till stånd, och hans närmaste män, inklusive den blivande påven Pius XII, förstörde till Mussolinis glädje alla kopior av talet. I prelaternas ögon vore det olyckligt om Vatikanen hamnade i konflikt med Hitler eller Mussolini, och man ville inte heller binda den blivande påvens händer. Ett offentliggörande skulle, som en kardinal uttryckte saken, besvära Pius XII.

Hade alltså Pius XI levt någon dag till hade han kunnat avlossa den bredsida han förberett, men i stället fick världen dras med hans efterträdare, Pius XII, som tog sig tid att fördöma flickor och kvinnor som inte fann sig i sin underordnade ställning, som ville ut ur traditionen, som ville leva – samtidigt som han vägrade att ens ifrågasätta förföljelsen av Polens kristna, för att inte tala om att ta avstånd från Hitlers och Mussolinis judeförföljelse. Skändligt är inte fel ord i sammanhanget.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan