Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Det är två dagar kvar till julafton men propagandamaskinen på Twitter tar inte helgledigt.

En man hävdar att statsminister Per Albin Hansson (S) lät hissa Nazitysklands flagga på halv stång över Regeringskansliet efter att Adolf Hitler dött.

Det är inte sant.

Fotografiet som han presenterar som bevis föreställer i själva verket den tyska ambassaden i Stockholm.

Författaren Ola Larsmo dyker upp i Twittertråden och klargör detta faktum. Larsmo har skrivit flera hyllade böcker som avslöjar historielögner och han är inte rädd för att tampas med trollen i sociala medier.

Inte heller han tar ledigt. Under julhelgen är han inne på Twitter och punkterar med glatt humör den ena lögnen efter den andra.

Här är ett axplock:

• Ett fotografi på en antisemitisk skylt påstås visa ”Socialdemokraternas Sverige”. Fy skäms, svarar Ola Larsmo och fortsätter: ”Alla vet att det där är den nazistiske bokhandlaren Einar Åbergs skyltfönster under kriget. Han dömdes för sin antisemitiska propaganda, vilket var början till lagen om hets mot folkgrupp, som först hette ’Lex Åberg’. Tror du alla är okunniga?”

• En twittrare upprepar en klassisk lögn, att Rasbiologiska institutet i Uppsala skapades av socialdemokraterna. Nej, förklarar Larsmo. Alla partier röstade för institutet.

• Slutligen tar sig Ola Larsmo an den värsta lögnen i de här sammanhangen, att Socialdemokraterna utbildade Hitler och Tyskland i rasbiologi.

Börjar du ana ett mönster? Den röda tråden i påtryckningskampanjen är att Socialdemokraterna påstås vara ett parti med nazistiska rötter.

Vid det här laget är det en känd avledningstaktik. Varje gång någon påminner om Sverigedemokraternas bruna rötter dyker det upp trollkonton och SD-anhängare som hävdar att S var värst i klassen.

Många hänvisar till SD:s propagandafilm som släpptes inför valet 2018, ”Ett folk, ett parti”, som snart är uppe i 800 000 visningar på Youtube. Där påstods i princip att svenska sossar låg bakom Förintelsen. Ett bisarrt påstående som har avvisats gång på gång av historiker men som ändå fortsätter pumpas ut i sociala medier.

– Det är en medveten, organiserad kampanj från deras sida, säger Ola Larsmo när vi talas vid.

Larsmo förklarar varför han är så aktiv på Twitter. Han och några andra experter ”fick helt enkelt nog av att historieförfalskningen började ersätta verkligheten”.

– Det viktiga är att inse att trollpropagandan inte låter sig tigas ihjäl. Historisk debatt måste utgå från empiri. Annars är det inte historia utan fiktion vi håller på med. Men jag kan konstatera att det är otroligt svårt att nå fram med fakta.

2021 skrev han om historiemissbruket i boken ”Tio lektioner i svensk historia”. Nyligen kom ett uppföljande verk med titeln ”Lektion 11” som kartlägger hur rasbiologin och dess praktiska tillämpning – rashygien – fick ett starkt grepp om Sverige och många andra länder. Boken gavs ut i samband med att det gått hundra år sedan Rasbiologiska institutet instiftades i Uppsala.

– Jag ville skriva en bok som folk kan använda nästan som en uppslagsbok. Varenda faktauppgift ska kunna gå att dubbelkolla i den här boken. Om du inte tror på det ska du kunna gå till botten med det.

Syftet är inte att tvätta socialdemokratins historia ren. Ola Larsmo säger att det finns hur mycket forskning som helst kring antisemitism bland socialdemokrater.

– Och inte bara om dem utan även om hur klimatet såg ut under de här åren. Jag kan bara peka på Lars M Andersson, Henrik Bachner och Håkan Blomqvist – historiker som har hållit på med det här väldigt intensivt under många år.

När det gäller rasbiologins historia finns det ”ingen ideologisk eller partipolitisk riktning som på allvar går helskinnad ur en sådan här granskning”, skriver han i förordet.

Enigheten var total när riksdagen röstade igenom motionen om att upprätta Rasbiologiska institutet i Uppsala. Likadant 1934 då en bred majoritet antog den ödesdigra steriliseringsmotionen som skulle leda till att 30 000 svenskar steriliserades mot sin vilja (inte förrän 1976 ändrades steriliseringslagen).

Ett namn förekommer på båda motionerna – den skånske socialdemokraten Alfred Petrén – men de lades fram med stöd av alla partier. Dessutom garanterade den tidens uppburna forskare att rasbiologin var vetenskaplig.

– Hade du hittat fem duktiga konservativa högermän som stod upp och sa: ”Stopp där” så hade du varit tvungen att hylla de konservativa. Men det gör de inte. Alla är för. Det är det som är politiskt mest skrämmande. Det finns inte en röst som talar emot.

För att förstå hur det gick till kan man inte välja ut de bitar som passar ens egna politiska sympatier. Det centrala är att förstå hur rasbiologin blev ”ett av de värsta exemplen på hur vetenskap gick i baklås och missbrukades för övergrepp”, skriver Ola Larsmo.

– Det visar hur forskningen kan förgifta en samhällssyn, säger Larsmo och berättar att eugenikens idéer blev politik i början av 1900-talet i en rad länder med olika politiska styren.

– I USA är det en närmast konservativ, nationalistisk kontext kring steriliseringslagarna. Så kommer samma idépaket till Norden och då blir det mer infattat i en liberal, om man så vill socialdemokratisk, omgörning av samhället som pågår just då. Och sedan kommer det till Tyskland och då blir det nazism av det. Märk väl, nästan oberoende av ideologi genomförs samma saker utifrån vad toppskiktet av forskare säger att politikerna ska göra.

Larsmo konstaterar att kunskaperna om rasbiologins framväxt i Sverige och världen är alltför små, inte bara bland trollen på nätet utan bland folk i allmänhet. I ”Lektion 11” går han igenom några av de största felaktigheterna. En sådan, som också brukar upprepas i seriösa sammanhang, är att Sverige hade världens första rasbiologiska institut.

– Den där faktoiden är man rätt trött på, suckar Ola Larsmo.

– Det är ganska enkelt att se att det inte stämmer.

Först ut, säger han, var den brittiske rasbiologen Francis Galtons institut som grundades 1905 och var knutet till Londons universitet. Galtons världsbild kunde anas några år senare i Alfred Petréns motioner om behovet av steriliseringslagar.

Det öppnades även forskningsinstitutet som till stor del var privatfinansierade, som Windereninstitutet i Oslo (1906) och amerikanska Eugenics Record Office i Cold Spring Harbor i New York (1910). Efteråt följde institut i Tyskland (1918) och Sovjet (1921) som främst finansierades av skattemedel.

Alltså. Uppsala var inte först. Och inte heller det första statligt finansierade institutet. Ola Larsmo tror att uppgiften kan spåras tillbaka till Herman Lundborg, institutets första chef, som i intervjuer gärna upprepade hur duktigt och framåt Sverige var i fältet rasbiologi.

Men varför har påståendet levt kvar ända in i vår tid? Har det att göra med skammen för Sveriges hållning före och under andra världskriget? Att tyska tåg tilläts åka genom landet och att det dröjde många år innan Sverige började hjälpa judar?

– Mattias Tydén, en av de främsta forskarna på det här området, har myntat uttrycket ”Mea Culpa Sverige”: om vi inte kan vara bäst ska vi fanimig vara sämst. Det är någon sorts konstig, omvänd nationalistisk högfärd.

Med det sagt ska man inte minimera betydelsen av Rasbiologiska institutet i Uppsala och införandet av den svenska steriliseringslagen på 1930-talet.

I Larsmos bok återges en propagandaaffisch från Nazityskland 1936 med orden ”Vi står inte ensamma. Lag för prevention av ärftligt sjuk avkomma.”

Affischens syfte var att visa hur Nazityskland ingick i en internationell vetenskaplig rörelse som spreds över globen. Affischen stoltserade med flaggor för länderna som infört steriliseringslagar: USA, Danmark, Norge, Sverige och Finland. I botten nämndes länder som snart skulle komma efter: Ungern, England, Schweiz, Polen, Japan, Lettland och Litauen.

Det är ett sammanhang som inte hedrar Sverige.

– Sverige är inte oanfrätt av detta. Vi är med, men vi intar som sagt en skämmig position mitt i klungan, säger Larsmo.

Det är dock inte så det låter i påtryckningskampanjen om Sveriges historia. Där heter det att Sverige och sossarna var pionjärerna som lärde upp Nazityskland. Ett påstående som skulle omkullkasta all etablerad forskning om det stämde. Men det gör det inte, säger Larsmo.

– Tankeflödet gick åt andra hållet. Det är väldigt enkelt att se att den moderna rasbiologin föds i USA åren efter amerikanska inbördeskriget. Det är ett sätt att kringskära svartas nya medborgerliga rättigheter och där ställer sig forskare gärna till tjänst på ett skamligt sätt.

Central i sammanhanget är Harvardprofessorn Charles Davenport (1866–1944) som byggde upp Eugenics Record Office i New York som mätte kroppar och ”sinnesslöhet”.

Slaveriet i USA var nu avskaffat och de svartas nyvunna rättigheter ledde till en rasistisk backlash med införandet av Jim Crow-lagarna. Forskare som Davenport erbjöd en vetenskaplig grund för segregationen genom att påstå att ”rasblandning” mellan svarta och vita ledde till fysiska och psykiska men hos avkomman.

Davenport hade en tysk elev, Alfred Ploetz, som sedan åkte hem till Tyskland och grundade det första rasbiologiska sällskapet. Larsmo beskriver hur det tidigt uppstod ”starka band och ett rikt utbyte av skrifter och idéer” mellan Davenport och tyska rasbiologer.

Tyskarna arbetade sedan med att skapa nazisternas lagar på ”ras-området” och flera bidrog till Aktion T4, programmet som mördade 70 000 personer som utpekades som ”sinnesslöa” och bärare av ärftliga sjukdomar.

De tyska rasbiologerna åkte gärna till Uppsala för att föreläsa på Rasbiologiska institutet.

– De är här allihop. Eugen Fischer, Hans F. K. Günther och allt vad skurkarna heter. Men det är de som kommer hit med idéer, de tar inte med sig några Herman Lundborg-idéer för han har inga. Tankelinjen är helt klar: Den går från USA åren efter inbördeskriget via Charles Davenport via Alfred Ploetz till Sverige.

Ola Larsmo beskriver att skapandet av Rasbiologiska institutet var en stor framgång, men att det sedan föll ihop eftersom ”Lundborg var en inkompetent person”.

– Lundborg var en hopplös vetenskapsman. Han fick inget ur händerna och det förstod både tyska och svenska rasbiologer till sist att han var inget att hänga i julgranen. Men han åstadkom en historisk skada genom att ”forska” på den samiska befolkningen och andra minoriteter, som han framställde som ”rasblandade” och därigenom stigmatiserade.

Det är en poäng som Ola Larsmo upprepar i boken: Rasbiologiska institutet i Uppsala fick aldrig det inflytande på svensk politik som Herman Lundborg hoppats på. I stället pekar Ola Larsmo på det mindre kända Svenska sällskapet för rashygien som bildades 1909 (som för övrigt var kopplat till Alfred Ploetz modersällskap i Tyskland).

Det uppstod ett inflytelserikt nätverk kring sällskapet som framgångsrikt lobbade för inrättandet av ett rasbiologiskt institut i Uppsala och senare för steriliseringslagarna. Och det var tvärpolitiskt: Här fanns konservativa, socialdemokrater, bondeförbundare och liberaler.

Varför är det då Herman Lundborgs institutet i Uppsala som blivit symbolen för svensk rasbiologi och inte Svenska sällskapet för rashygien?

– De verkade lite mer i skuggorna som duktiga lobbyister gör. Man kan se hur duktiga de var därför att det här var en karriärbiljett. Två av dem blev rektorer för de bägge universiteten i Sverige. Då är man inte marginaliserad direkt.

Nyårsafton 2022. På Twitter upprepas samma gamla procedur. Ola Larsmo levererar fakta och tipsar om böcker. En faktaresistent twittrare svarar med att önska livet ur författaren. Larsmo replikerar: ”Det är typiskt för högertroll att bli oförskämda när de inte har några argument.”

I slutet av boken ”Lektion 11” skriver Ola Larsmo: ”Kan vi inte sätta ord på varför vi känner avsky inför rasbiologins praktik har vi inte lärt oss någonting.”

– I samma ögonblick som vi tillåter oss att glömma de här erfarenheterna så riskerar vi att upprepa dem. Det är en sliten men sann sentens.

Han nämner oroväckande exempel ur samtiden.

– Man märker att de här tankarna är på väg upp ur gräsmattan igen när man ser att folk på Twitter och sociala medier utan problem kan påstå att somalier skulle ha lägre IQ än européer.

Ett annat exempel är vetenskapsjournalisten Nicholas Wade som 2014 gav ut debattboken ”A troublesome inheritance” där han påstod att ”rasskillnader” avgjorde hur framgångsrika samhällen är. 140 prominenta genetiker och DNA-forskare, bland andra Nobelpristagaren Svante Pääbo, skrev ett protestbrev där de förklarade att Wade vantolkat deras forskning och att hans slutsatser ”helt saknade stöd i forskningen”.

– Modern DNA-forskning har slutgiltigt plockat sönder rasbegreppet som helt ovetenskapligt. Och ändå dyker det upp igen. Det som att själva rasbiologins tänkande ligger kvar som en matris, alltså ett böjningsmönster. Men varför vet inte alla att Pääbos och andras forskning har gjort rasismen löjlig?

För första gången låter Ola Larsmo en aning resignerad.

– Det finns bra forskning. Frågan är varför den inte riktigt slår igenom. Du kan tillsätta hur många mediatjänstemän på universiteten som helst, den når ändå inte ut.

Men han landar i ett botemedel, och det är att prata mer om vad som gjorde de farliga idéerna obsoleta.

Han hänvisar återigen till historikern Mattias Tydén som visat att jämlikhetsreformer i välfärdsstatsbygget till slut slog sönder rasbiologins steriliseringspolitik.

– Det är sådant som gör att de här idéerna – att vissa människor är bärare av snusk och fattigdom och måste bort – tappar fäste i verkligheten. Märk väl, de tidiga rasbiologerna sa rakt på sak: Demokratin och jämlikhetstanken är fienden, den är farlig, den förstör rasen.

– Demokratin och jämlikheten är motsatsen till rasbiologin. Har vi lärt oss något om rasbiologins ondska ska vi förstå att det är sådana begrepp vi måste värna om.