Under förra årets H22-mässa var det ett besöksmål som lockade många. Det var lägenheten från 1972 på Drottninghög.

Människor tyckte om att blicka tillbaka. Tyckte det var kul att se hur livet kunde se ut förr. Att kunna blicka tillbaka är både lärorikt och viktigt. Ofta också rätt skoj.

På Bergaliden ligger två små museer som ger besökare möjlighet att just blicka tillbaka, förundras och få aha-upplevelser.

De båda museerna är skolmuseet och medicinhistoriska. Det är inte bara Bergaliden de har gemensamt; de är båda nedläggningshotade. Ja, det ena har tvingats slå igen (efter januaris utgång).

Det är märkligt att en stad bemödar sig så lite om att visa upp olika aspekter av sin historia. Märkligt att man inte kan hålla två små museer under armarna i synnerhet som det är ideella insatser som vårdar och visar upp föremålen, stadens kollektiva minne.

Av en stad som vill ”synas på kartan” förväntar man sig det oväntade. Det oväntade i det här fallet vore ett uttalande från kulturförvaltningen att: ”Vi inlemmar härmed de två museerna i stadens kulturutbud och den kompetens och de resurser som staden besitter kommer att omfatta även dessa två på Bergaliden. Samtidigt vill vi uttrycka stadens tack till alla dem som i decennier (skolmuseet sedan 1985) med tusentals arbetstimmar ’gjort jobbet’. Självfallet vill vi fortsätta samarbeta med frivilliga krafter även i ny regi.”

Håkan Lilliefeldt

Skolmuseets sista ordförande