Håkan Engström är musikkritiker och skribent på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Det låter allt lite hjärtlöst: God laughs to herself beyond reason sjunger Joe Henry, efter att i två sångverser beskrivit sina vedermödor och klunsiga tillkortakommanden. Prövningarna är kanske inte på Job-nivå, men jobbiga tillräckligt.

På förra albumet, från 2019, bearbetade Joe Henry beskedet om att han fått cancer. Den här gången är utgångspunkten moderns död, liksom mentorn John Prines, men också det bedrövliga skick hans hemland lämnades i efter fyra år med Trump. Allt dväljs här, men man får leta efter ledtrådarna som ibland tycks leda åt helt disparata håll. Det är som det brukar — människor som finner hans lyrik ansträngd har en poäng. Men Joe Henry kommunicerar direkt genom tonfall och sitt själva tilltal, en människa man förstår instinktivt. Och det man inte fattar, det får man väl brottas med. Han är värd den tid det tar.

Denna nya uppsättning låtar handlar om dödlighet och sorg, men framför allt om transcendens. Det är låtar att leva med, som vinner på att få sjunka in.

Just ”God laughs” framför han ensam, sävligt men ändå skärpt, med sin akustiska gitarr. På andra spår är ljudbilden rikare än brukligt, vilket gör albumet till ett undantag bland pandemi-inspelade skivor. Henry skickade sina låtar till gott och väl tjugo andra musiker — Bill Frisell, Daniel Lanois, Lisa Hannigan, Marc Ribot med flera — som gjorde sina tillägg på egen hand. Här finns till och med en återkommande harpa, spelad av Floriane Blancke. Fast inget inverkar på Henrys signum: allvarstyngda, hjärtligt framlagda låghastighets-alster, framförda med grusig sångklang, som en Tom Waits med tonträff.