Skulle du vilja gå till en arbetsplats där du aldrig har arbetsro? Där du inte ens är garanterad grundläggande säkerhet? En arbetsplats där du förväntas göra exakt samma arbetsuppgifter som alla andra utan någon som helst hänsyn till dina personliga förutsättningar?

Som vuxen behöver du inte acceptera något sådant, men detta är verkligheten för de 1,6 miljoner barnen och ungdomarna i den svenska grundskolan och förskolan. Att den svenska skolan inte förmedlar relevanta kunskaper är illa nog. Än allvarligare är att skolmiljön är så destruktiv att vissa barn och ungdomar drivs till ohälsa, missbruk och kriminalitet.

Istället för att fånga upp varje barns och ungdoms unika talanger på ett positivt sätt så gör man eleverna ointresserade av skolan. Istället för att agera brottsförebyggande reagerar man först när det är alldeles för sent.

Både forskare och allmänhet vet att barn föds med väldigt olika förutsättningar. Under våra första levnadsår gör våra föräldrar sitt bästa för att utveckla oss. Har vi kloka föräldrar så blir vi sedda och bekräftade istället för styrda och övervakade. På samma sätt borde den svenska skolan fungera.

I Skollagen står också att ”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”

Verklighetens skola är dock annorlunda. Här placeras barn och ungdomar med väldigt olika bakgrund i samma rum, där de med samma pedagogik förväntas lära sig samma saker på samma tid. Detta oavsett deras intellektuella, sociala, mentala och språkliga förutsättningar.

Undantag görs endast för barn med gravt nedsatt intellektuell förmåga och barn med särskilda förmågor inom musik eller idrott. Undantag gör inte för barn med särskilda praktiska förmågor, med särskild intelligens eller för barn med avvikande psykisk och social förmåga.

Så har svenska skolor tvingats agera i 60 år eftersom den tidens politiker av ideologiska skäl införde den obligatoriska nioåriga grundskolan. Denna har aldrig utvärderats och ses fortfarande som en helig ko.

Vad kan då Helsingborg göra för att, med dagens resurser, skapa en skolmiljö där elever och personal får arbetsro och bättre förutsättningar att leva upp till Skollagens intentioner?

Staden ska agera för att bli landets första kommun där den obligatoriska enhetsskolan avskaffas.

Staden bör förklara att en effektiv och säker grundskola kräver ett helt nytt samarbete med elevernas föräldrar, där huvudansvaret för där de små barnens utveckling åvilar föräldrarna – inte kommunen. Detta ansvar övergår med åren från föräldrarna till ungdomarna själva.

Stadens uppgift är att erbjuda skolverksamhet och pedagogik anpassad till varje elevs behov. Barnen ska därför redan som små grupperas efter sina förutsättningar och inte efter sin ålder.

Om detta har jag skrivit ett medborgarförslag, Helsingborgsförslag 244, som alla intresserade rekommenderas att läsa på kommunens hemsida.

Björn Lunderquist

Oberoende samhällsdebattör