Amanda Svensson är författare och litteraturkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Över älven ska de, såväl människor som djur. Lapplandskriget, det tredje och sista av Finlands krig under andra världskriget, tvingade vintern 1944-45 tiotusentals människor att lämna sina hem i finska Lappland för att söka tillfälligt skydd i grannlandet Sverige. Om denna föga omskrivna folkvandring, fram och tillbaka över Torneälven, handlar den prisbelönta finska författaren Rosa Liksoms senaste roman ”Älven”.

Den får kallas en dokumentärroman – den bygger till stor del på berättelser, minnen och vittnesmål från ännu levande Tornedalsbor. Samtidigt känns begreppet ”dokumentärroman” – så hårt, tungt och sterilt – inte helt rättvisande för den sinnliga, naturromantiska tablå som Liksom målar upp. ”Älven” är en roman som luktar och låter, alltihop gestaltat genom en trettonårig flicka vars egen kropp är stadd i förändring. Naturen lever och andas, varje skiftning i väder och väglag skildras med uppmärksam och kärleksfull blick.

Den namnlösa flickan, bokens berättarjag, är tillsammans med ett antal andra barn och ungdomar den sista som lämnar hembygden. Pappan slåss mot nazisterna, den höggravida och psykiskt instabila mamman har redan gett sig av på en hästskjuts. För de unga sker färden till Sverige till fots, en flera dygn lång vandring genom skog och mark tillsammans med boskapen. Att djuren skulle offras eller lämnas kvar finns inte på kartan. Det som till en början ser ut som ett ekonomiskt beslut – kor är trots allt kapitalvaror i ett jordbruk – visar sig egentligen handla om allting som är krigets motsats: mänsklighet, värdighet och respekt för det levande. Vallandet av korna till tryggheten, ett närmast bibliskt motiv, framstår som en motståndshandling.

Väl i Sverige väntar flyktingläger, avlusning och tuberkelkarantän, hela den byråkratiska statsapparaten som också den, på sätt och vis, handlar om mänsklighet och värdighet. Samtidigt är det ett mottagande som förvandlar människor till just boskap – de finska flyktingarna hägnas in, slussas runt och får sina rumphål inspekterade. Sverige är den goda herden, men inte godare än att de låter spädbarn dö i difteri och sen skyller på bristande omsorger från barnens mödrar. Det är allmänbildande läsning, ett fascinerande stycke historia som Liksom lyckats få på pränt innan alla som kan vittna om den försvunnit.

Liksom skildrar lägerlivet med en detaljrikedom och närvaro som är nästan kuslig, som om hon själv varit där. Genom trettonåringens nyfikna blick på världen får berättelsen också ytterligare en dimension som handlar om vuxenblivande, mognad och ansvarstagande, om att få nya perspektiv på världen. ”Älven” är en mångbottnad roman, skriven på en kärnfull men skimrande prosa som gör också skiten och ledan till potent poesi.