Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Obs: Varning för spoilers!

Jag var inte den enda som grät mig igenom det tredje avsnittet av HBO-serien ”The last of us”. Avsnittet välte internet, som nyhetsbyrån TT tidsenligt beskrev det.

Upplägget var genialiskt. Efter två actionspäckade avsnitt – där hjältarna slogs mot såväl svampzombier som en fascistisk regering – erbjöds tittarna en andningspaus i form av en ömmande kärlekshistoria mellan två vackra, skäggiga män.

Bill (spelad av Nick Offerman) är en konspirationsteoretisk prepper som blev glad när zombieapokalypsen decimerade jordens befolkning. Plötsligt dyker Frank (Murray Bartlett) upp och Bill kryper försiktigt ut ur garderoben.

Berättelsen pendlar vilt mellan smäktande romantik och vardagsrealism. Det är ofta hysteriskt roligt, som när Frank förklarar att man även under en zombieapokalyps behöver göra fint i trädgården och måla om huset. Lättkränkta homofober har självklart gnällt men desto fler har öst kärlek över de två skådespelarna. Särskilt finalen – där Frank ber Bill om en sista, fin dag tillsammans – har fått tittare att dränka tv-sofforna med tårar.

Men det vilar ett stort frågetecken över avsnittet. Tv-serien baseras trots allt på spelet ”The last of us” där det bara antyds att Bill är gay. Han är dessutom djupt cynisk och menar att man utsätter sig för dödliga risker om man kommer andra nära. Den enda glimten tv-spelet ger av hans partner Frank är när han hittas hängd. Han har blivit biten av en zombie men väljer hellre döden än att behöva leva en dag till med Bill, står det i självmordsbrevet Frank lämnar efter sig.

Detta miserabla par har alltså i HBO-serien ersatts av en episk kärleksduo. Avsnittets regissör, Peter Hoar, motiverar den radikala förändringen med att man vill visa hur hoppet och medmänskligheten kan leva kvar trots att världen har rasat samman.

Jag köper inte riktigt det svaret. Jag tror att det snarare handlar om vår tids längtan efter att överbrygga polariseringen, att visa hur även en beväpnad konspirationstok kan öppna sitt hjärta och bli kär i en konstnärlig vänsterkille. Lägg till det att en domare i USA:s Högsta domstol har antytt att gayäktenskap kan upplösas.

Men det finns nog ytterligare en förklaring till att tv-serien ”The last of us” smulat sönder spelets totala mörker: Publiken trängtar efter att få se ljuv kärlek när världsekonomin gnisslar och krigen rasar.

Hyllningarna visar att det var rätt val, att det är precis det här som många saknade i vår postpandemiska tid. Att få följa två människor som bråkar men sedan kämpar för att blir sams igen. Att få dela deras glädje när de fnissande mumsar på sina egenodlade jordgubbar. Precis så krånglig och så enkel är kärleken oavsett om det rasar en zombieapokalyps eller inte.

LÄS MER: Tro fan att ”The last of us” är bra tv – allt annat vore katastrof