Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

En barnfamilj semestrar i en avsides belägen fritidsstuga. Som från ingenstans dyker fyra främlingar upp. De är beväpnade med hemmasnickrade tillhyggen som påminner om medeltida tortyrinstrument. Främlingarna, som leds av den kralliga lågstadieläraren Leonard (Dave Bautista), påstår sig vilja rädda mänskligheten från ”evig midnatt”. Men det är istället barnfamiljen, bestående av Eric (Jonathan Groff) och Andrew (Ben Aldridge) samt deras adopterade dotter Wen (Kristen Cui), som måste fatta ett otroligt svårt beslut för att stoppa den antågande apokalypsen.

Paul Tremblay har sedan den briljanta romanen ”A head full of ghosts”, ett slags postmodern tolkning av William Peter Blattys ”Exorcisten”, kastat en lång skugga över samtida amerikansk genrelitteratur. ”Cabin at the end of the world” från 2018 är den första av hans romaner som filmatiserats.

Vilka är främlingarna? En psykotisk domedagssekt? Och varför har den kärleksfulla familjen blivit utvald att agera offerlamm? Berättelsen är full av tvetydigheter och borde passa regissören M Night Shyamalan som handen i handsken. ”Knock at the cabin” är dock ett oinspirerat och platt kammardrama. Shyamalans fumliga personregi får Tremblays bitskt ironiska originaldialog att låta som obegåvat Twitter-munhuggande.

Att se ”Knock at the cabin” på bio med surroundljud är däremot en upplevelse. Åskådaren kapslas in i en subtil men effektiv ljudbild: gräshoppor, knastrande grenar, blåst som rister i trädkronorna. Och senare: tsunamivågor som väller fram över skrikande folkmassor och passagerarplan som faller från skyn som ”guds brinnande fingrar”. Shyamalan fortsätter att spotta ur sig medioker underhållning. Tremblay förtjänar en piggare regissör.