Det började med en försiktig fråga, kan han tänka sig att bli intervjuad? Nej.

Sedan ytterligare en förfrågan, men inget svar.

Ett år senare försöker jag igen via sms. Första sms:et ger ingenting. Inte andra heller. Men tredje gången får jag ett meddelande tillbaka som känns som "kanske, men inte just nu".

En öppning alltså, och efter ytterligare några försök ställer Lasse Stefanz-basisten och Landskronabon ”Dallas” till sist upp på en intervju.

När jag berättar att jag för cirka tio år sedan arbetade lika envist för att få en intervju med prins Carl Philip, lägger Anders Dahlgren upp ett gapskratt.

– Jaha, du jämför mig med honom. Det var värst.

Många har bett Anders Dahlgren om intervjuer genom åren, men han har konsekvent sagt nej.

– Jag känner mig väl inte så bekväm med det. Dessutom har vi andra som företräder Lasse Stefanz och som är bättre på att prata, som Olle (Jönsson) och Christer (Ericsson).

Anders Dahlgren är från Landskrona och bor alltjämt i staden. Han är musiker på heltid sedan över 30 år tillbaka och har spelat med en lång rad olika band både i Sverige och Danmark. Naturligtvis är nyfikenheten på honom stor.

Han är för dagen svartklädd och bär en silvergitarr i ett hängsmycke om halsen, en gåva från hans mor.

– Jag fick det när jag fyllde tolv år och jag har det alltid på mig när vi spelar. Har jag glömt det känns allt fel, då måste jag se till att hämta det snabbt.

Han växte upp i en familj där musik fanns med som ett stort och självklart inslag.

– Det var ingen som utövade musik själv i familjen, men alla uppskattade musik väldigt mycket. Jag började spela gitarr när jag var tio, elva kanske. Det var en musiklärare som satte en gitarr i knäet på mig och jag har varit fast sedan dess.

– Även om jag nu spelar bas istället. Jag tycker mycket om basen. Man kan uttrycka det som att basen och trummorna tillsammans är fundamentet, när de väl sitter är grunden lagd och det är enklare för de andra att parfymera och blomma ut.

När Anders Dahlgren fick erbjudande om att bli basist i Lasse Stefanz var det självklart att tacka ja.

– Det är tryck i bandet och jag kände chefen sedan tidigare, Christer alltså. Det var naturligtvis roligt att de ville ha mig. Lasse Stefanz är på riktigt, om du förstår vad jag menar. Det är ett stort band. Sedan är det ett band där alla medlemmar spelar med sådan glädje och lust.

Lasse Stefanz bildades redan 1967. De har förutom alla priser och guldskivor även medverkat i Melodifestivalen, och i olika radio- och tv-program.

Låtskatten omfattar fler än 600 låtar.

– I början var det mycket jobb att öva in deras låtar. Vi spelar naturligtvis inte alla, men ungefär 45 låtar blir det under en kväll. Plus att vi kan få önskemål om några vi inte har planerat. Och det vill vi bjuda på så klart.

– Vi varierar förstås låtarna, men några måste alltid vara med. Som ”De sista ljuva åren” och ”Det regnar och regnar”.

Trots alla tusentals gånger musikerna har framfört till exempel just dessa två låtar, tröttnar de inte.

– Så är det faktiskt. Man ser hur glädjen tänds i ögonen på folk i publiken när vi drar igång med vissa låtar som de har längtat efter att få höra. Så det känns bara bra.

Ofta spelar de tre gånger 45 minuter. Två pauser med klädbyten inför varje pass.

– Vi har en skräddare, Josef, som nästan arbetar heltid bara med våra kläder. Det är överhuvudtaget jättemycket förberedelsearbete inför varje spelning. Det är en stor apparat, allt klockas och ska klaffa perfekt.

Lasse Stefanz är populärare än någonsin efter att sångaren Olle Jönsson i höstas var med i tv-programmet Så mycket bättre. Just nu repeterar bandet intensivt inför vårens stora Sverigeturné med start i mitten av februari.

– Att vara ute på turné är något man vänjer sig vid. Jag tycker inte musikerlivet är så annorlunda jämfört med ett nio till fem jobb. Det är tvärtom bara. Jag sover på förmiddagarna och är uppe länge på kvällarna.