Malin Krutmeijer är filmkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

En hemvändarfilm och en utvecklingshistoria – så kan man beskriva Andreas Öhmans självbiografiskt baserade ”En dag kommer allt det här bli ditt”. Serietecknaren Lisa (Karin Franz Körlof) håller som bäst på att göra kulturkarriär i Stockholm när hennes föräldrar kallar hem henne och hennes två syskon till Kramfors. Där berättar de om sina planer för familjens skogsbruk: ett av barnen bör ta över, de andra köpas ut.

Syskonen är drygt trettio och fullt upptagna med sina liv. Lisa är identitetsförvirrad, grinig och frustrerad, stad står mot land både rent konkret och inom henne. Det är en typisk konflikt med den underförstådda frågan: ska storstadskarriäristen frälsas av hembygden och inse livets rätta värden?

Det hade kunnat bli outhärdligt förutsägbart, och det är det till viss del, men Andreas Öhman skruvar ändå till ämnet och adderar egna saker. En död lillebror som spökar är ett gripande inslag, och naturhunken som dyker upp får en aningen annorlunda roll än den förväntade.

Precis som i genombrottsfilmen ”I rymden finns inga känslor” (2010) använder han också animationer, här i form av korta, humoristiska musikalinslag. En liten figur av badskum mässar med Lisas självkritiska inre röst, en dansk kräfta sjunger om cancer och träden i skogen bildar en kör. Det är gulligt, men ger åtminstone mig också känslan av en film som aningen upptagen med sin egen charm.

Roligare är små välfunna iakttagelser som att föräldrarna har en gemensam mobiltelefon, och att bryggkaffe sedan några år är grejen i storstan – perkulatorn och espressomaskinen är ute.

Efter hand börjar Lisa fantisera om sig själv som skogsbrukare, men är det av verkligt intresse eller handlar det bara om att slippa ifrån prestationsångesten? Det här temat får ta plats och porträttet av Lisa fördjupas tillräckligt för att filmen ska bli lite mer än bara en enkel genreövning.