Christine Antaya är konstkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Man talar ofta om konstnärers process men när jag går genom Ann Edholms utställning på Ravinen börjar jag istället tänka på betraktarens process.

Edholms målningar tar tid.

Att se konst i snygga rum med högt i tak kan vara bedrägligt, arkitekturen kan ge ett sken av elegans och allvar som inte finns där, men i Edholms fall är det tvärtom. De monumentala dukarna sveper in med ett allvar som får till och med havsutsikten att blekna.

Edholm är en av svensk samtidskonsts verkligt stora namn men är inte lika välkänd utanför konstvärlden. Det ligger nära till hands att koppla detta till att hennes målningar inte är figurativa och ofta inte heller särskilt behagliga. Sedan 80-talet har hon arbetat med ett geometriskt måleri i starka färger som ofta kontrasteras mot svart. Men det är inte ett strikt konstruktivistiskt måleri. Edholms utgångspunkter kommer ofta från poesin eller det egna livet.

I ”Kaddish” (2007) löper hennes karaktäristiska kilform i svart och orange fram och tillbaka över bildytan. Edholm har associerat den till minnet av en örfil, en öppen hand som slår och slår. Även utan den informationen har den lilla målningen konnotationer av våld, den har fästs i väggen med spikar som går genom bildytan.

Edholm har länge intresserat sig för sina tyska rötter. De senaste åren har hon arbetat utifrån den franske konsthistorikern Georges Didi-Hubermans bok om de så kallade Sonderkommandobilderna, fyra suddiga fotografier tagna av en av de fångar som tvingades arbeta i gaskamrarna i Auschwitz. Filmrullen smugglades ut ur lägret av den polska motståndsrörelsen, och bilderna är troligtvis de enda som tagits av fångar i lägret under kriget.

En av Didi-Hubermans poänger är att bilderna bär spår av den fotografiska situationen. Länge visades de beskurna, för att försöka visa gaskamrarnas aktivitet så tydligt som möjligt, medan man i originalen ser byggnadsdetaljer och hur snett de är tagna: hur fotografen måste har stått och smugit i ett hörn och tryckt av utan att se in i sökaren.

Fotografiernas snedställda perspektiv återkommer i en serie med mindre målningar där svarta kilar skär diagonalt över en röd grund. Trots att de är kompletta målningar finns det något skissartat över dem, som att de är illustrationer av en idé. De för in en tydlighet som känns överflödig, något som var nödvändigt för konstnären, men inte oss. Snedheten och känslan av att tappa fotfästet uttrycks bättre i ”Ettersberg” (2016), en målning namngiven efter den skog som koncentrationslägret Buchenwald låg i. Här svävar en stor svart fyrkant omringad av vita kilar i kanterna som gör så att det ser ut som om hela målningen lutar.

Om en svit med fyra nya målningar, ”The image as act” (2022), står att Edholm har ”skyfflat, piskat, dragit och slagit färgen”. De stora dukarna domineras av matt och blank svart färg. Vita partier skymtar, som ljus som tränger in, eller glapp. Det är kaotiskt. I utställningsfoldern läser jag att de handlar om måleriet som aktivitet men också om skogen. Jag ser dem snarare som ett slags motsats till speglar, som tung materia som suger in istället för att reflektera. Jag behöver en analogi som skulle kunna beskriva något som slukar något, men som också är generativt.

Längre bort hänger en ensam röd och svart målning som jag upplever som den obehagligaste i utställningen. Den röda färgen är flammig, omöjlig att inte associera till eld eller blod. När jag närmar mig duken ser jag att sidorna av duken har färgstänk på sig. Jag ser hur den svarta färgen är applicerad och att de vassa kilarna inte är vassa på riktigt. Detta låter dumt, men jag kände en lättnad när jag kunde se att det bara var en målning.

Det är lätt att förstå att man som bildmakare dras till Auschwitzbilderna och deras omöjlighet. Nödvändigheten i att titta på dem, att låta mörkret vibrera vidare. Men utställningen visar också att målningar har egna liv, som objekt bortom produktionssituationen.

Kritiker har varit oense om huruvida Edholms utveckling de senaste åren – där de rena färgfälten har brutits upp i något mer suddigt – inneburit att målningarnas bakomliggande narrativ blivit mer tillgängliga, eller att de helt enkelt inte är lika snygga längre. Det är en smaksak som har att göra med hur man vill få sin abstraktion serverad. Själv är jag glad över ett måleri som står sig väl även utan väggtexter, och som jag inte vill ha som affisch.