Linda Fagerström är konstvetare och konstkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Det kan sägas direkt: inför indiska konstnären Gauri Gills fotografier blir jag omedelbart slagen till marken. På ett bra sätt, alltså. Det är en lustfylld knockout.

Utställningen inleds i ett rum där väggarna verkar ha gnuggats med gurkmeja. Den mättade gula färgen bildar effektfull fond för bilder i indigoblått, avocadogrönt och blodrött, där människor poserar i övernaturligt stora ansiktsmasker. Deras stela mimik sluter sig inför varje försök till granskning, och förbryllar betraktaren. Beskedet är tydligt: Gauri Gill skildrar indier på ett sätt som vägrar låta en västerländsk blick definiera, objektifiera och exotisera.

Hon föddes 1970 i landets modernaste stad Chandigarh: planerad och ritad av modernistgiganten Le Corbusier efter Indiens självständighet från Storbritannien 1947. Belägen trettio mil norr om huvudstaden New Delhi är Chandigarh numer välbärgad, och dessutom ett världsarv.

Efter konstnärlig utbildning vid College of Art i New Delhi och Parsons School of Design i New York, har Gauri Gill arbetat med både analogt och digitalt foto. Hon växlar mellan färg och svartvitt och behärskar intimt småskaliga snapshots såväl som monumentala motiv på uppemot två meters höjd. De senaste åren har hon nått stor internationell framgång och deltog vid Documenta i Kassel 2017 och Venedigbiennalen 2019.

Oavsett motiv är sammanhanget ständigt konstnärens vardagstillvaro i Indien – en nation vars befolkning räknas till obegripliga en och en halv miljard individer.

Länge dröjer jag inför den svartvita porträttserie där allvarliga unga indiska kvinnor skildras i naturlig storlek. Med bestämda gester och säker mimik uppvisar de en attityd värdig monarker och världspolitiker. Paradoxalt nog lyckas dessa tonåringar utstråla djupare livsvisdom än de många vuxna betraktare som förstrött strosar förbi dem i utställningsrummet.

Efter att länge ha arbetat med kollektivt skapande, har Gauri Gill haft anledning att i intervjuer slå fast sin yrkesroll som konstnär, och inte aktivist. Vilket slags konstnär är hon, då? Knappast den stereotypt stressade pressfotografen som söker spektakulära händelser. Inte heller är hon tekniknörd i jakt på tekniskt fulländade konstfotografier. Istället använder Gauri Gill helt enkelt kameran för att undersöka relationen mellan den som avbildar och den avbildade. Vem påverkar mest det färdiga resultatet: människan framför eller bakom kameran? Vilka maktdimensioner ryms i deras möte?

Mest fascinerande är skildringen av Gills arbete med skolbarn som aldrig någonsin porträtterats, varken med kamera eller på annat vis, men nu fotograferats av henne. Dokumentationen av barnens reaktioner inför raderna av klasskamraternas uppnålade, välbekanta ansikten är gripande. Jag själv, med en vardag dränkt i allestädes närvarande selfies, känner mig sjaskigt blasé intill de ungas uppspärrade ögon och pekande fingrar. Det går nästan att höra deras upphetsade viskningar till varandra – ”men se, där är ju DU!” Med skenbart enkla grepp lyckas Gauri Gill gång på gång dissekera det sällsamma mysterium som är avbildandets konst – en förmåga som förvånansvärt få konstnärer har.