Under vår julledighet stördes vår nattsömn av bussar från Skåne som numera kommer till grannfastigheten för att bli laddade och tvättade under nattetid. Backsignalen går konstant och är milt sagt enerverande. Måndag morgon traskar jag iväg med vår bebis till fastighetsägaren som ger mig numret till ordförande för marken. Ringer upp denna och förklarar situationen, pipandet måste få ett slut. Ordförande förstår mycket väl problemet och är angelägen att lösa situationen, samtalet är vänligt, respektfullt och lösningsorienterad. 2 timmar senare ringer samma ordförande upp mig och ber om ursäkt, förklarar att de nu skall installera en avstängningsknapp i samtliga bussar men att det tyvärr inte blir denna natt men borde gå inom en vecka. Jag är tacksam och nästintill gråtfärdig, tänk att det var så enkelt.

Genast började jag jämföra detta med mina eviga funderingar kring mitt arbete som specialistsjuksköterska i psykiatrisk slutenvård, hur svårt det är med enkla självklara saker. Som att människor med samsjuklighet borde få den hjälp de behöver, i stället bollas de runt i ett system som strider emot varandra för att inte ta sig an patienten. I 4 år har jag lyft problemet kring patienter som insjuknar med psykos där droger är involverade, det tillsammans med kollegor men vi är lika långt nu som för 4 år sedan och nu lämnar jag skeppet, detta är min avskedssalut till Region Skåne, Helsingborg, för de patienter som inte finns med oss längre.

Om man i Helsingborg blir psykotisk efter att man rökt cannabis utesluts man från den vården som forskning visar man är i behov av; tidigare insatser och att följas minst ett år efterföljande trots att själva cannabisrökandet kan vara ett symptom i sig på uppseglande psykossjukdom. Som min kollega med kunskap inom området genom många år säger ”Det är som att neka en diabetiker insulin för att den ätit kakor”. Så varför är det så svårt, alla med mandat att förändra eller lyfta frågan förblir tysta och har slutat svara på mina frågor kring ämnet.

Jag har valt att avsluta min tjänst inom regionen och vill ge det ett sista försök att skapa fokus kring problemet, detta inte för min skull utan för de patienter jag träffat genom åren och deras närstående. De vet vilka de är, men jag kan av sekretesskäl inte nämna deras namn eller fall. Tyvärr finns vissa av patienterna inte längre i livet och jag undrar alltid om det kunde blivit annorlunda med rätt hjälp. Jag undrar vems son eller dotter som skall behöva bli sjuk utan att få hjälp innan politikerna och ledning väljer att skapa en förändring. Man är medveten om problemet och man sitter i möten och man diskuterar men man har valt att organisera sig så i Helsingborg. I Malmö har man inte valt att organisera sig emot nationella riktlinjer, där får alla med psykotiska symptom hjälp inom 24 timmar och knyts till en mottagning med kompetens. Jag undrar alltid vem ”man” är, jag har aldrig fått svar mer än att ”Det är politikerna”. Men jag undrar om politikerna vet om vad vi gör på golvet?

Tänk om man på samma sätt som att en buss piper nattetid kunde åtgärda riktiga problem, problem där människor, ofta unga, hamnar mellan stolarna, inte sällan tar livet av sig eller hamnar i djup misär. Tänk om man som specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård faktiskt kunde få lov att använda sin kompetens till dessa patienter, så mycket tid man skulle ha om man inte behövde strida i ett system som inte är skapat för patienter utan för systemet själv. Då tror jag man har svaret på hur man löser bemanningskrisen, att ha mandat att förändra och förbättra och erbjuda kvalificerad vård.

Istället tvingas man gång på gång vara ”gatekeeper” för systemet och möta närstående med ”tyvärr” ditt barn får ett rum på ett vandrarhem och möjlighet att bevisa drogfrihet genom att på exakta tider lämna drogtester för att sedan om ett år kunna kvalificera sig till den hjälpen hen behöver, i det bästa fallet. Jag är ledsen att säga att jag varit delaktig i att förlora några på vägen som inte passade in i systemets box. Killen som fortsatt sitter fast i allmänpsykiatrin där ingen vet hur man får vidare honom, jag har träffat honom för en skattning som visade grava symptom på psykos, han känns förlorad. Killen som kommer från ett annat land som kämpat i ett helt år för att sluta röka cannabis, numera blir han psykotisk utan några droger, jag undrar om hans hjärna är förlorad. Killen som blev psykotisk i ett annat land initialt ansågs inte vara ”ny” i systemet. Hans mamma mejlade mig efter hans död och undrade vem som tog beslut att lämna honom mitt i stan med tillgång till droger utan någon vård eller kontakt. Min inre lista är lång och detta är till dem, de som inte har någon som för deras talan, de som helt enkelt inte passar in i systemets box.

Med en önskan om en framtid där de professionella inte säger ”det är inte vår patient” utan säger ” vad kan vi var och en göra med vår kompetens så att denna människa har de bästa möjligheter för ett värdigt liv”.

Katrine Nygaard Baltzis

Specialistsjuksköterska i Psykiatrisk vård