Annons

Annons

Annons

Filmveckan

Film & tv
”Godland”: Människans fåfänga jakt på en högre mening

Michael Tapper följer prästen Lucas strapatser på Island.

Text

Det här är en recension.Analys och värderingar är skribentens egna.

Elliot Crosset Hove som prästen Lucas.

Bild: Folkets bio

Annons

Fakta

Godland

Betyg: 5
BIO. DRAMA. Danmark/Island/Frankrike/Sverige (Vanskabte land/ Volaða land), 2022. Regi, manus: Hlýnur Pálmason. Med: Elliott Crosset Hove, Ingvar Sigurðsson, Victoria Carmen Sonne, Jacob Lohmann. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.23.

Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

”Varför färdades du över land när det hade varit lättare att segla hit?” undrar den danske nybyggaren Carl (Jacob Hauberg Lohmann). Misstroget betraktar han den bleksiktige unge prästen Lucas (Elliot Crosset Hove), som halvdöd och sinnesförvirrad av utmattning anlänt till hans ensligt belägna samhälle vid en isländsk vik i slutet av 1800-talet. Lucas flackar med blicken och muttrar något om att han ville lära känna människorna.

Annons

Annons

”Vem kan du ha lärt känna?” frågar Carl skeptiskt. Det har Lucas glömt. Men vi som sett hans strapatser under filmens första timme vet: ingen. Islands karga inland av raviner, glaciärer, forsar och stenöknar är tomt på människor. Och liksom Carl föraktar Lucas med ingrodd dansk chauvinism islänningarna som med hästkaravan fraktat honom och hans attiraljer till det nya kyrkobygget. Han gitter inte ens lära sig språket.

Ída Mekkín Hlynsdóttir som Ida och Victoria Carmen Sonne som Anna.

Bild: Folkets bio

Även framme i sin nya församling förblir prästen Guds ensamme tjänare på jorden. Självtillräcklig i sin tro, arrogant i sin upphöjda asketism. Den otympliga fotoutrustningen han använder för att dokumentera sin mission är en ironisk kommentar till hans oförmåga att se, än mindre förstå, det som finns framför ögonen. Inte ens när Carls äldsta dotter Anna (Victoria Carmen Sonne) förför honom, förmår han ta in henne som verklig. Andligheten står i vägen, gör hennes nakna kropp suddig, abstrakt.

Island förblir det han fått lära sig av sin äldre kollega Vincent (Waage Sandø) före avresan: ett vanskapt land (se originaltiteln), stinkande av svavel från underjorden ”… som om jorden skitit i byxorna.” Lucas främlingskap för det jordiska, det kroppsliga, understryker den isländske regissören och manusförfattaren Hlynur Pálmason (”En vit, vit dag”) i klipp som varslar om tillvarons förgänglighet. En död häst som bryts ner för att uppslukas av landskapet. En daggmask som äter hästens gödsel.

Annons

Lucas motsats är den isländske bonden Ragnar (teater- och filmveteranen Ingvar Sigurðsson), hästkarlen och kroppsarbetaren som är ett med naturen. Först upp i gryningen, frustande av sin morgongymnastik efter att ha vittjat näten i ån på fisk. En man utan vilken Lucas skulle gå under på sin resa. Deras pyrande antagonism liknar den mellan Prospero och Caliban – kultur kontra natur – i Shakespeares ”Stormen” men betraktad genom omvända glasögon.

Annons

En kyrka ska byggas i ”Godland”.

Bild: Folkets bio

Filmfotografen Maria von Hausswolf fångar dramat i samma bildformat i 1:1,33 med rundade hörn som Lucas glasplåtskamera. Till skillnad från huvudpersonens kamera är hennes kamera rörlig, oftast för att på konventionellt sätt följa handlingen men ibland också för att göra egna utflykter i omgivningen. Några gånger står den envist kvar medan rollfigurerna lämnar bilden, vid andra tillfällen kretsar den kring sin axel i en 360-graderspanorering.

Det är ett Brecht-inspirerat grepp som tillsammans med det ovanliga bildformatet och Elliot Crosset Hoves strama rolltolkning gör att våra intryck av händelserna kopplar loss från Lucas. Vi betraktar dramat utifrån, inte knutet till någon enskild persons synvinkel. Sett till den skoningslösa men helt logiska finalen, undrar jag om inte Pálmason tänker sig att det är landskapet självt – med sitt tidsperspektiv över många miljoner år – som stumt betraktar människornas fåfänga jakt på en högre mening i stället för att leva den korta tid de har.

Annons

Det långsamma berättartempot på två och en halv timme till trots är ”Godland” inte en sekund för lång. Konstnärligt speglar filmen huvudpersonernas samstämda känsla av Island som både hemskt och vackert på en och samma gång. Berättelsen är som hämtad ur ett skillingtryck om en vilsen vandrare som förgäves försöker få sin karta att stämma med hur världen faktiskt ser ut omkring honom.

Inbäddat innehåll

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan