Carolina Söderholm är konstkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Ormen ringlar över kvinnans nakna kropp. Det borde ha varit ett skräckscenario, men John Colliers målning ”Lilith” från 1889 ångar av erotik. Årtiondena kring sekelskiftet 1900 fylldes konstens salonger med bilden av kvinnan som en femme fatale. Som gripna av febrig besatthet målade tyska symbolister, engelska prerafaeliter och den ångestridne Edvard Munch vackra, avklädda och dödligt lockande kvinnor. De kunde ta skepnad av sfinxer, vampyrer eller harpyor försedda med vingar och vassa klor. Ofta hämtades de ur religionens, mytologins eller folktrons berättelser, från Eva i syndafallets lustgård till skönsjungande sirener och den nordiska skogens huldra. Men varför denna flodvåg av farliga fresterskor?

I den nyöppnade utställningen ”Femme fatale: gaze, power, gender” synar Hamburger kunsthalle hur föreställningen om kvinnan som förförisk leder män i fördärv odlats genom sekler. Med fingertoppskänsla lyckas museet både lystet vältra sig i motivet och plocka isär dess beståndsdelar.

Å ena sidan en kavalkad av blottat hull. Å andra sidan en kritisk analys av hur femme fatale-stereotypen konstruerats av den manliga blicken och bygger på en demonisering av den kvinnliga sexualiteten. Det var ingen slump att arketypen fick ett uppsving i industrialiseringens och urbaniseringens Europa.

Under 1800-talets andra hälft stod Europa på tröskeln till moderniteten. Samhällets traditionella sociala strukturer och makthierarkier var i gungning. I relation till framväxande rörelser för kvinnlig rösträtt och frigörelse kunde mytens fatala fruntimmer tjäna ömsom som ideal och ömsom som hotbild. Temat erbjöd ett brett spektrum av möjligheter. I den franske målaren Gustave Jean Jacquets studie av Pandora porträtteras hon som en ung societetsdam i oskuldsfullt vitt, på väg att öppna asken i sitt knä och släppa ut all världens ondska. Mot denna bild av ljuv aningslöshet står tyske Franz von Stucks blodisande Medusa, som förefaller högst kapabel att förstena den som möter hennes blick.

När tyskpolska Elisabeth Jerichau-Baumann, som var verksam i Danmark efter sitt giftermål med skulptören Jens Adolf Jerichau, på 1860-talet greppar penseln blir resultatet ett annat. Hennes sjöjungfru ter sig på en gång kroppsligt sinnlig och övervärldsligt skön. Månskenet glittrar som silver i havet och fiskstjärtens fjäll när hon orubbligt och outgrundligt möter betraktarens blick. Jerichau-Baumann skulle återvända till motivet ett flertal gånger, och de sensuella dragen i hennes måleri lär ha provocerat i sin samtid.

Prerafaeliten Evelyn de Morgan tog sig däremot an ämnet på ett sätt som var typiskt för den brittiska konstkretsen under den viktorianska eran. Prerafaeliternas förebild var ungrenässansen före den italienske mästaren Rafaels tid, och allra mest Botticellis behagfulla men föga köttsliga gudinnor. I de Morgans utsökta målning av den trolldomskunniga Medea, modern som i Euripides antika grekiska drama dödar sina egna barn, finns inget spår av häftiga känslor, bara sorgsen skönhet. Ur dagens perspektiv, när queera och feministiska strömningar inom konst och litteratur lyfter fram häxan som rebellisk förebild, skulle man kunna hävda att prerafaeliterna undergrävde den subversiva potentialen i femme fatale-temat. Istället för att ges rollen som handlingskraftigt subjekt med makt att begära, omstörta och förgöra oskadliggörs hon som estetiserat och åtråvärt objekt. Dock kunde det hos prerafaeliterna finnas ambivalenta stråk och drag av androgynitet, vilket i än högre grad gällde de mystikvurmande symbolisterna. Många av dem hämtade näring ur det sena 1800-talets populära ockulta och teosofiska strömningar där kvinnan kunde inta en stark och tvetydig position.

Efter första världskriget gör den nya kvinnan entré i samhället och konsten – frigörelsekampen hjälptes av att kvinnorna fick större plats i arbetslivet under krigsåren, när männen kallats ut i fält. Denna nya kvinnotyp är en oberoende yrkeskvinna med håret i kortklippt page, som avbildas med en cigarett i hand på kaféet, baren eller bakom ratten i en bil. Hon kan arbeta på kontor eller kabaré, klä sig i byxor och hatt, och obesvärat röra sig i nattlivet. Medvetet luckrar hon upp gränserna mellan könen.

I förhållande till den kvinnosyn som präglar exempelvis Munchs bildvärld, där kvinnan antingen är madonna eller hora, utgör den nya kvinnan en motbild. Parallellt med detta emancipatoriska ideal existerade dock mörkare skildringar genomsyrade av dekadens och våld. Det blir tydligt i danska konstmuseet Louisianas magnifika satsning ”Det kolde øje”, om tyskt 1920-tal och den nya saklighetens måleri. På klassiskt femme fatale-manér framställs den nya kvinnan som på en gång lockande och hotfull, såvida hon inte brutalt tas av daga. Att det inte är något för känsliga tittare klargörs genom de varningstexter som föregår den gruvliga genren ”lustmord”.

Först 1960- och 1970-talens feministiska konst gör upp med demoniseringen och förträngningen av den kvinnliga sexualiteteten. På Hamburger kunsthalle strålar den nyligen bortgångna Dorothy Iannones färglysande bildvärld där kvinnan tar makten över sin kropp och sin lust. Strax intill sträcker en mörkhyad modell självsäkert ut sig på divanen i Zandile Tshabalalas monumentala målning från 2021. Med sin kompromisslösa nakenstudie konfronterar Tshabalala konsthistoriens ofta exotiserande blick, synlig i många av femme fatale-motiven. Att psykoanalytikern Sigmund Freud liknade den kvinnliga kroppen och sexualiteten vid ”en mörk kontinent”, är talande för hur intimt sammanflätad förra sekelskiftets kvinnosyn kunde vara med tidens kolonialism och mysticism.

Även inom dagens globaliserade konstscen gör sig arketypen femme fatale påmind. På Gl Strand i Köpenhamn utforskar 26 kvinnliga kinesiska konstnärer i utställningen ”Stepping out!” olika former av kvinnlig identitet. Vad som blir uppenbart är hur en ständig navigering och konflikt pågår mellan normer, förväntningar och drivkrafter. I Luo Yangs fotoserie ”Girls” intar flera av de unga flickorna poser som kan associeras med konsthistoriens fatala kvinnor. Men när de halvnakna möter kamerans blick blir det tydligt att det inte är intresserade av att fresta och behaga, utan utmana ett auktoritärt och patriarkalt samhälle. De barbröstade lesbiska kvinnor som Fan Xi närgånget och rättframt porträtterar framstår trygga i sig själva och sin sexualitet. Likväl utstrålar de en vaksamhet och ett trots som vittnar om en utsatthet. Starka är även Tong Wenmins videoverk. Hennes dokumenterade performances har drag av naturmystik och feministisk kroppskonst, där hon rituellt målar sig med aska och blod. Men i hennes verk finns inget utrymme för symbolismens vällustiga blick eller mytologiska projektioner. Medan hon låter kameran komma tätt inpå behåller hon själv kontroll över sin kropp och den berättelse som hon skapar.